Kritiken mot BBC växer
Tusentals namnunderskrifter har samlats in, folk kräver att BBC genast slutar upp men sin ”opartiskhet”. Men än så länge står BBC fast vid sitt beslut.
Anledningen till kritiken är, som jag skrev lite kort om i förra inlägget, att BBC inte vill visa en reklamfilm gjord av hjälporganisationer för att samla in pengar till behövande i Gaza. BBC menar att de vill behålla sin opartiskhet i Israel-Palestinakonflikten och vill därför vill de inte visa filmen. Filmen som BBC inte vill visa är denna:
Vad tycker ni? Skulle en nyhetskälla som BBC tappa förtroendet om de visar denna film? Skulle ni börja ifrågasätta BBCs opartiskhet i konflikten?
Här är ett tanke experiment för all er som har sett någon av filmerna om inbördeskriget i Rwanda, Hotell Rwanda och Shooting Dogs. Tänk er följande scen i filmen: BBCs ledning goes public och säger att de minsann inte tänker visa en reklamfilm som visar den pågående humanitära katastrofen i Rwanda, ty de vill vara opartiska i konflikten mellan Hutus och Tutsis. Vi skulle vrida oss av ilska i TV soffan och skrika något i stil med ”BBC era idioter”. För det handlar inte om vem som gjorde vad då och vem som gjorde si och så, det handlar om att människor dör. Det handlar om brott mot mänskliga rättigheter. Och när detta händer måste vi hjälpa till, även om den utsatta gruppen inte är några änglar. För vilka är egentligen änglar?
This entry was written by , posted on januari 29, 2009 at 23:05, filed under Politik and tagged BBC, Gaza, Mänskliga rättigheter. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.
Brittiska överklassen demonstrerar
Visst demonstrerar den Brittiska överklassen. Inte på gator och torg, och inte skrikandes och viftandes med flaggor. Istället befinner de sig på galor, ätandes en förtjusande trerätters som de nöjt sköljer ner med ställets finaste champagne.
Igår hölls galan på Grosvenor House, ett av Londons lyxigare hotell. Galan arrangerades av organisationen Medical Aid for Palestinians (MAP), med ett mål att samla in tiotusentals pund för behövande i Gaza.
Varför jag var där vet jag inte riktigt (jag tillhör varken den brittiska överklassen eller MAP), men jag kan säga att kvällen var fantastisk! Tyvärr tog jag inga bilder. Men tänker en stor sal. Rött golv och sammetsdraperade röda stolar. Runda stora bord och kristallkronor i taket. Fler än tusen tända ljus, ett för varje palestinier som har dött under Israels attack.
John Snow (Englands bästa journalist skulle många säga och min Idol) var där, likaså Samantha Morton (Oscarsnominerad skådis) och Rageh Omar (välkänd författare). Men höjdpunkten, tycker jag, var ändå Yusef Islam, speciellt när han sjöng låten Peace Train.
Genomgående under kvällen riktades tung kritik mot BBC. BBC och dess val att vara ”opartiska” i den pågående Israel-Palestinakonflikten. På grund av deras ”opartiskhet” vägrar BBC bland annat visa en reklam för att samla in pengar till de tusentals behövande civila offren i Gaza. (Läs mer om detta ämne i the Guardian)
Alla applåderade. Vissa ställde sig upp.
450 peroner satt i den vackra salen och åt en middag med arabiska influenser och lyssnade på tal och musik. Och tillsammans lyckades dessa människor samla in mer än tvåhundrafemtiotusen pund, det är alltså närmare tremiljoner kronor. Och allt ska gå till att hjälpa behövande i Gaza. Fint tycker jag. Fint att människor engagerar sig på sitt sätt.
Sent på kvällen stod jag vid en busshållsplats i ett regnigt London, och för en gångs skull gjorde det ingenting att bussen aldrig ville komma. För jag hade min Ipod och min gratisefterrätt och jag viste att folk bryr sig. Överallt bryr sig folk.
Så här lät det när Yusef Islam sjöng igår (fast bättre för ljudkvalitén är inte den bästa.) 3 minuter in i videon sjunger han Peace Train, jättebra!
This entry was written by , posted on januari 26, 2009 at 21:49, filed under Aktivism, Politik. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.
Kultur på ICA
På Institute of Contemporary Art (ICA) i London pågår just nu en utställning kring rollen av pengar, åtrå och makt i visuella bilder. Det är en utställning som får mig att fundera över skillnaden mellan konst och pornografi. Ligger skillnaden enbart i konstnärens intentioner? Eller i betraktarens ögon? Eller i både och? Eller i ingendera?
En intressant del av utställningen är en 30 minuter lång dokumentär om japansk bondage: ”Lovely Andrea” av Hito Steyerl. I dokumentären får vi följa Hito Steyerl när hon åker till Japan för att leta rätt på en bondagebild tagen på henne någon gång under 80-talet.
Är bondage konst eller porr? Återkommande ord i dokumentären är ”freedom” och ”force”, ”independence” och ”dependency”. Freedom associeras tydligt med spindelmannen. För honom innebär alla rep enbart frihet. Men vissa bilder på uppbundna kvinnor signalerar inte frihet, inte heller oberoende. Hur hänger orden freedom och force, independence och dependency ihop med konst och porr?
Japansk bondage började som en konstform, men kom under åren, i takt med att modellerna blev allt naknare, att närma sig pornografin. I dag klassificerar de flesta bondage i samma fack som porr. Men varför då? Var det nakenheten som gjord bondagen till porr? I så fall, innebär det att nakenhet är porr?
Vidare och nästa rum. Här visas det hur homosexualitet har skildrats genom historien. Många bilder på lesbisk kärlek. Nakna kvinnor som åtrår varandra från 1800-talet. Men inte några bilder på närgången manlighomosexualitet. Varför inte?
En tanke är att dessa bilder inte är konst, i den meningen att den skildrar lesbisk kärlek. Det är snarare porr. Old fashioned porr gjort av, och gjord för, män. Vad jag försöker säga är att kanske har intim homosexualitet, både manlig och kvinnlig sådan, aldrig porträtterats i konsten (förutom möjligen under antiken). Den kvinnliga homosexualiteten vi ser i det offentliga rummet är, och har alltid varit, porr.
Varför porr och inte konst? Jag tänker på det där orden igen: Fredom – Force, Independecy – Dependency. Kanske är det så att ska nakenhet porträtteras ska denna nakenhet, på någon abstrakt nivå, bära upp Freedom och Indenpendecy på pelare. Gör de inte det faller porträttet ganska fort ihop till pornografi. Trots att konstnären kanske menade annorlunda.
Kvinnans sexualitet har länge varit ofri, och är väl det än idag, till viss mån. Det är ett arv från den viktorianska (och tidigare den kristna?) eran, då vita kvinnor var asexuella och svarta kvinnor översexuella. Kvinnors sexualitet var alltså bestämd av någon annan: av män eller den rådande normen. Och det är kanske denna ofrihet som sitter kvar i mycket av dessa visuella skildringar (alltså tavlor etc.) vi ser av kvinnor och sexualitet idag. Jag menar, så länge kvinnans sexualitet är ofri blir det svårt att visuellasera kvinnors sexualitet utan att lämna konsten och röra sig mot pornografin.
This entry was written by , posted on januari 19, 2009 at 23:37, filed under Feminism. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.
Finkultur
Min kollega kommer ursprungligen från Västafrika, men hon har bott i London i cirka tre år nu.
Imorse när hon väckte sin son hittade hon en blå dalahäst bredvid honom i sängen.
Jag vaknar helst inte upp med dalahästar i sängen, men gärna till detta.
This entry was written by , posted on januari 13, 2009 at 21:12, filed under Annat, Musik. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.
Nya året, vad händer här?
Familjen Obama flyttar in vita huset (i dubbel bemärkelse) och skriver historia. Visst, många påpekar att han, som alla andra där borta, är ett kristet högerspöke och alltså fortfarande samma politik, so what’s the big deal?
The big deal, enligt mig, är att han på något sätt enar världen. Vi ser hur världens alla hörn jublar åt samma sak. Hur ofta ser vi det? Det är viktigt och fint tycker jag.
En finanskris och förhoppningsvis ett slut på kapitalismen. Inte troligt dock. Men ett slut på den frisläppta marknaden som De-Med-Makt så länge har trott på. Vi har fått se Joseph Stiglitz (vänsterekonom och nobelpristagare) vända sig till de överskattade Laissez-faire ekonomerna à la Allan Greenspan och citera Justin Timberlake ”I thought I told ya, yeah”. Underbart!
Men vilka är finanskrisens konsekvenser för de längst ner i bottenskiktet, oftast kvinnor? Vad är konsekvenserna på mänskliga rättigheter? Ser framemot rapporter och analyser kring dessa frågor.
Och Israel-Palestinakonflikten, fred? Nej, en konflikt som har varat i ca 100 år kommer nog inte lösas inom de närmsta åren. Att skylla på terrorism eller kolonialism är nog för enkelt. Men jag hoppas på mer press på Israel från, framförallt, amerikanskt håll och Obama.
Sverige och Mona Salin? Att ungefär 9 % av de Moderata ministrarna inte betalade TV-lisens har vi redan glömt. För det är Mona Sahlin vi inte riktigt har förtroende för. Är det den där Tobleronen som spökar fortfarande? Eller är det helt enkelt så att hon är kvinna? Ser fram emot fler feministiska analyser av vad som händer i den svenska politiken 2009. Dags för KG Bergström och Erik Fichtelius och de andra att släppa fram nya tankesätt.
England och det fallande pundet? Gordon Brown har läst Keynes och kör på spending-taktiken. Vi tar oss ut ur ekonomiska kriser genom att staten ska spendera, spendera, spendera. Public Spending. David Cameron sitter på någon resort någonstans och skickar bud att han inte håller med. (För börjar Gordon Brown spendera statliga tillgångarna redan nu, hur ska då David kunna sänka skatterna ytterligare, när han tar makten vid nästa val, och dessutom få de direkta nyttorna av sänkta skatter.) Jag tror på Gordon Brown. Mest för att jag inte litar på den där Cameron.
This entry was written by , posted on januari 10, 2009 at 20:38, filed under Politik. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.
Senaste kommentarer