Igår var jag på en mycket märklig föreläsning på School of Oriental and African Studies (SOAS) i London. Eller det var inte en föreläsning egentligen, utan snarare en så kallad publik diskussion.  En diskussion kring Obama och Iran. Två akademiker och en aktivist höll varsitt 15 minuterstal som skulle handla om hur Obama ska tackla Iran och den Iranska regeringen. Och efter detta skulle vi alla få diskutera kring ämnet. Lokalen var fullproppad, folk stod längs väggarna och satt på golvet, många verkar intresserade av ämnet.

Talen och talarna var väl inge vidare. De handlade inte sÃ¥ mycket om Obama. Snarare om den Amerikanska imperialismen, om hur mycket USA har förstört i världen – nu senast i Irak. Och hur USA och Västvärldens ”fredsmetoder” (vÃ¥ld och sanktioner) stjälper snarare än hjälper. Vilket ioförsig är intressant att diskutera, jag hÃ¥ller ju ofta med dessa progressiva röster. Tyvärr uppfattade jag inte sÃ¥ mycket mer av talen pÃ¥ grund av följande incident.

Efter tio minuter, dÃ¥ den första talaren blev introducerad av en av organisatörerna till denna diskussion – en Iransk kvinna akademiker och aktivist, ställer sig en man upp i publiken och pekar pÃ¥ den Iranska kvinnan och skriker ”They don’t know who you are, but I know and I’m gona tell them your funkin Iranian aristrocat.”

Fler börjar skrika. Tumult och oordning. Som slutligen lugnar ner sig.

Men när talare nummer tvÃ¥, som har argumenterat mot sanktioner mot den Iranska regeringen, precis ska avsluta sitt tal börjar tumultet igen. En annan man ställer sig upp och sliter av sig sin tröja. Han visar en ärrad överkropp. ”You guys wanna talk about human rights” ropar han ”let’s talk about human rights. This is what the Iranian government did to me. ”

NÃ¥gon ropar ”What about South Africa? Stop supporting the bloody Iranian government”

En tredje man reser sig upp och börjar skrika och hutta med näven. Han blir efter ett tag nerbrottad av tre andra män och utdragen ur lokalen.

Talare nummer tre försöker börja. Då släcks plötsligt alla lampor. Ingen kan se något. Den överfulla lokalen känns plötsligt kompakt och obehaglig, folk skriker och jag vill ut. Lamporna tänds. Och släcks. Och tänds igen. Talar nummer tre börjar. Men då startar också en klass i afrikanska trummor i rummet bredvid. Så det är svårt att höra vad han säger.

(Public lectures på LSE är ju bara lite bättre och lite mer välorganiserade måste jag säga.)

Det märkligaste av allt var nog att jag på något sätt kände att jag befann mig mitt i en verklig politisk konflikt. Många gånger har jag diskuterat det ena och det andra, lyssnat på akademiker som har flera års forskningserfarenhet av det tredje och det fjärde. Men sällan, mycket sällan, har jag varit med om denna krock LIVE: Akademiker och deras teorier möter människor av kött och blod som varit utsatta för hemskheter och som skiter i akademikernas teorier. De skiter i Amerikas imperialism och postkolonialism.  Ty för dem är det verklighet, för oss är det politik.

Och tillsist, jag bestämde mig för att gå på denna publika diskussion för att jag ville lyssna på dessa aktivister som skulle hålla sina tal. Men vilka var de riktiga aktivisterna?

Den här texten skrevs av johanna, den april 28, 2009 22:00, kategoriserad som Aktivism, Politik and tagged Iran, Tortyr. Lämna kommentarer här. (Du kan även följa alla kommentarer via RSS).