Niqab – varning för fundamentalism?

Religionsfundamentalism

Även i Sverige tycks religionsfundamentalism få fäste. Religiösa grupper inom alla stora religioner tar allt mer politiskt makt, och försöker tvinga på sina åsikter på andra människor hur man ska leva ett rättfärdigt liv. I Sverige debatterar vi mer än gärna Islam. Alltid Islam. Nu senast en rektor på Åsö vuxengymnasium i Tensta som inte vill att studentskan Alia Khalifa ska bära niqab i skolan. Debatten är genast igång igen.

Vi likställer ofta religionsfundamentalism med en extrem form av Islam, men fundamentalister finns inom alla stora religioner. Demirbag-Sten skev nyligen i en omdebatterad artikel att ”kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner” (DN 24 september 2009). Här skulle jag vilja byta ut ordet ”islamister” till det mer breda begreppet ”religiösa fundamentalister”. Kan det vara så att kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där religiösa fundamentalister flyttat fram sina positioner?

Fundamentalister visar sin makt genom att kontrollera kvinnokroppar, sexualitet, och relationer mellan kvinnor och män (detta har analyserats förut). Ty det handlar om att skapa en identitet. För det är först då, när människor känner sig hemma i en viss identitet, som de går att styra. Kvinnokroppar, sexualitet och relationer mellan män och kvinnor kontrollers på många olika sätt i olika samhällen.  Demirbag-Sten säger att ”Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna”. Jag håller nog med henne.

Så, kan något så oskyldigt som klädkoder vara ett exempel på ett varningstecken på ökad fundamentalism? En människorättsaktivist från Kanada som jag pratat med verkar tycka det. Hon berättar att i Kanada år 2004 -2005 diskuterades det på allvar, bland toppolitiker, om Sharialagar skulle införas. Kanada var faktiskt väldigt väldigt nära att införa Sharialagar. Lite bakgrundsfakta: Flera år tidigare hade höjda röster krävt att religiösa klädkoder måste accepterar i den offentliga sfären. Jamen det är väl inte så farligt. Sen krävde man att det skulle vara speciella tider på gymmet, eller i basängen, då bara kvinnor fick vara där. Ja, men det är väl inte heller så farligt? Sen att kvinnor bara skulle bli undersökta av kvinnliga läkare. Sen att kvinnliga poliser inte skulle få åka hem till religiösa familjer där det var stökigt av någon anledning, bara män skulle få göra hembesök. Här någonstans började det bli lite jobbigt, och folk började försiktigt säga ifrån. Men det var redan för sent. Fundamentalismen hade redan tagit sig in i denna politiska toppen. I en rapport publicerad i december 2004, rekommenderar regeringsledamoten Marion Boyd regeringen i Ontario att införa Sharialagar. (Rapporten finns att ladda ner. För mer info läs FAQ.) Implementering av Sharialagar diskuterades alltså nyligen i Kanada. På allvar.

Ett kanske allvarligare varningstecken på religiös fundamentalism är höjda röster mot fri abort. I Sverige har vi religiösa fundamentalister på regeringsposition. Många Kristdemokrater har en hel del suspekta åsikter när det kommer till frågan om abort. Utåt är partiet för fri abort, men inom partiet verkar alla inte vara helt övertygade. Kristdemokraterna har diskuterat införandet av ett nytt abortregister där kvinnors personnummer framkommer. Med andra ord, KD försöker kontrollera kvinnors kroppar, kvinnors sexualitet. De försöker tvinga på sin bibliska övertygelse på andra, istället för att – som icke-fundamentalister – låta sin tro vara en privatsak. Om sisådär tjugo år kanske vi lär ut kreationismen istället för Darwins teorier i Svenska skolor. Precis som de gör i vissa stater USA. Det är väl inte helt omöjligt?

Tyvärr finns det ingen term att använda för fundamentalism inom kristendomen. Jag har sett att folk (inklusive Demirbag-Sten) använder begreppet ”islamister” för att benämna fundamentalister inom Islam. Kanske kan vi kalla vissa KD:are och andra kristna fundamentalister för ”kristendomister”? Men lÃ¥ter det verkligen lika läskigt som ”islamister”?

Tillbaka till klädkoder. Jag tänker ofta: ”Hur farligt kan det vara? Ett stycke tyg, vem skadar det egentligen?” Men tittar vi pÃ¥ fenomenet pÃ¥ samhällsnivÃ¥ istället för individnivÃ¥, ja dÃ¥ känns det lite läskigare. Jag vill leva i ett samhälle där religion är en privatsak. Ingen ska, utifrÃ¥n religiösa motiv, fÃ¥ styra och ställa hur folk ska bete sig. Men det är fakta, världen har blivit allt mer religiös det 20 senaste Ã¥ren. Fundamentalimen växer. Och vi, samhället, tillÃ¥ter detta genom att vi lÃ¥ter en grupp självutnämnda ledare, alltid män, fÃ¥ tala för en hel grupp. Vi lyssnar sällan pÃ¥ kvinnor. Framför allt inte om dessa kvinnor inte hÃ¥ller med de självutnämnda manliga ledarna. Svenska patriarkatet i ett nötskal.

Sist men inte minst, och med en tanke till paragrafen ovan: Jag häpnas över vissa kommentatörer i en hel del bloggar angående Demirbag-Sten senaste artikel i DN. Skulle man kasta sån skit på en person om personen vore man? Nope. Det vet vi att man inte gör. Män bemöts med sakargument, kvinnor bemöts med skit. (Jag håller absolut inte med om allt Demirbag-Sten skriver, men jag är tillräkligt begåvad att hitta bra motargument.)

This entry was written by johanna, posted on september 29, 2009 at 19:29, filed under Feminism, Politik and tagged Dilsa Demirbag-Sten, Fundamentalism, Islam, Kristendom, Niqab, Varningstecken. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Tännsjö missuppfattar queerteori

En kort kommentar till Torbjörn Tännsjö debatt artikel i dagens DN.

Tännsjö tänker fel när det gäller queerteori. Han påstår att queerteorin ser valet av kön som något önskvärt. Att queerteori säger att vi alla ska få välja om vi vill vara man eller kvinna, och inte som idag tvingas i en könskategori. Tännsjö frågar sig sen om fler val verkligen gör oss lyckliga. Han drar referenser till val av mobiloperatör och elleverantör, och säger att fler val inte alls gör oss lyckligare. ”Det är svåra val, de stressar oss, vi grips av ångest då vi tror att vi valt fel.”

Queerteori handlar inte alls om vår rätt att välja kön precis som vi väljer elleverantör. Queerteroi handlar om att sudda ut gränserna mellan man och kvinna. Ta bort kategorierna ”man” och ”kvinna”. Låt oss växa upp som människor, fria från könsbegränsningar. Kön är inget viktigt.

Ja, det är biologiska skillnader mellan människor. Men bara för den sakens skull behöver vi inte klassificera in människor i två robusta, uteslutande, kategorier: Antingen är du kvinna och då förväntas du vara, och tycka, och känna si och så. Eller så är du man och då förväntas du vara, tycka, och känna si och så. Något annat finns inte. Man eller kvinna. Välj. Och valet kommer påverka dig resten av livet. Det är detta queerteori är emot.

Tännsjö skriver ofta för att provocera. Och det lyckas han med. Och det är väl bra också. Men jag tycker han ska undvika att provocera genom att förnedra människor. Speciellt människor som tillhör en utsatt grupp. Det är inte nödvändigt att uttrycka sig som han gör. ”[…] transsexuella män, som är besatta av tanken att bli ”riktiga” kvinnor”[…]”.

This entry was written by johanna, posted on september 25, 2009 at 08:44, filed under Feminism and tagged DN debatt, Könsbyte, Queerteori, Torbjörn Tännsjö. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

makt och kvinnor

Aceh Provinsen i Indonesien

Religionsfundamentalism är på framfart. Extremt välorganiserade sveper de över världen och lämnar trasiga kvinnokroppar efter sig. Ursäktar sig i termer av ”kultur” och ”religion”, men egentligen handlar det om makt. Att demonstrera sin makt i en patriarkal kontext.

En kvinna i Sudan riskerar piskstraff för att hon bär byxor. En kvinna i Malaysia riskerar att bli pryglad för att hon dricker alkohol. Och nu senast i Indonesien: Kanske har det undgÃ¥tt en och annan att i Aceh – en provins in nordvästra Indonesien – har man implementerat vissa sÃ¥ kallade Sharialagar. Om ca 25 dagar kommer kvinnor (och män) bli stenade till döds om de har sex utanför äktenskapet. Homosexuella kommer inte att överleva i Aceh. Ã…ret är 2009.

I konflikter i patriarkala samhällen (det vill säga alla samhällen i hela världen) visar man sin makt, sitt övertag, genom att kontrollera kvinnokroppen. Till exempel: När fundamentalister blev starka i Somalia stenade de en flicka till döds och spred budskapet över världen: Se på oss, vi är starka. Detta är bara ett exempel av många.

Aceh har varit i konflikt i åratal. Separatister har velat ha ett självständigt Aceh, styrt av det de kallar religiösa lagar. Rebeller har härjat i djungeln, skapat oroligheter och terroriserat folket. Detta har inte sett bra ut för Indonesien, internationellt sett. Pappa FN har uppmanat Indonesien att ta itu med problemet. Annars får de inte vara med och leka.

År 2001 lät makteliten i Jakarta, Indonesien, Aceh införa en moderat typ av Sharialagar. För att tysta rebellerna. För att få lite vila, för att få lite fred, för att vinna nästa val. Sedan dess har fundamentalisterna vuxit sig starkare och starkare. Idag visar de sin styrka genom att införa ett urval av Sharialagar, vilka innebär hårda kontroller av kvinnors kroppar. Stening. (Att Sharialagar också förbjuder korruption har man liksom glömt bort i Aceh, ty sin makt visar de inte genom att förbjuda korruption utan genom att förtrycka kvinnor). Och ingen kan göra något åt det, Indonesien har tappat kontrollen över Aceh. Plötsligt insåg man: Shit, Aceh är bortom vår kontroll, vad hände? Och vad gör vi nu?

Precis på samma sätt förlorade regeringen i Pakistan kontrollen över Swat Valley.  Rebellerna fick som de ville i utbyte mot en stunds vapenvila. Flickskolor i Swat Valley stängdes. Kvinnor tvingades stanna inomhus.

Detta är inte kultur. Det är definitivt inte religion. Det är maktbegär. Det är patriarkat (ja jag använder fortfarande detta uttryck – patriarkat – ty jag tycker att det passa bra i denna kontext. Kom gärna med nåt annat förslag om ni har!)

Våld mot kvinnor får aldrig ursäktas i termer av ”religion” eller ”kultur”. Av massa anledningar. En anledning är det jag just försökt förklara.

This entry was written by johanna, posted on september 21, 2009 at 22:00, filed under Feminism, Politik and tagged Förtryck, Fundamentalism, Indonesien, Kvinnokroppen, Makt, Sharialagar. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Bojkott av Israel!

Trades Union Congress i Storbrittanien stöder nu – äntligen! –  en bojkott av varor producerade på illegala bosättningar i Israel.

Fantastiska nyheter! På mitt kontor firar vi med kaka till eftermiddagsteet. Kanske kan det bli en drink ikväll?

Belutet kom idag. Efter en lÃ¥ng debatt. Storbrittaniens fackföreningar joinar nu Sydafrika och Irlands fackföreningar i bojkotten. Är Sveige nästa? Förmodligen inte…

Ska kanske förtydligas att det inte är en generell bojkott, utan en riktad bojkott – endast mot varor frÃ¥n illegala bosättningar. Finns väl för- och nackdelar med det. Men jag tycker i alla fall att det är ett steg i rätt riktning.

Vi kommer ju ihåg hur internationell solidaritet fick Sydafrikas apartheidsystem på gungning. Varför är vi så ovilliga när det gäller Israel?

This entry was written by johanna, posted on september 17, 2009 at 16:09, filed under Politik and tagged Bojkott, Israel, Storbritanien. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

DJ Derek

Jag var förbi Notting Hill Arts Club i helgen och hade privilegiet att se den legendariska Bristol-legenden DJ Derek spela skivor.

Med sina 67 år i nacken är DJ Derek (Derek Morris) helt klart den äldsta discjockey jag någonsin skådat. Och en av de bästa. Han höll oss varma med Ska, Reggae, Dub och Dancehall fram till klockan två på natten (ganska tidigt för att vara Londonnatt, ganska lagom för att vara mig.)

Väggarna i Notting Hill Arts Club är helt kala, men fick färg och form av projekterat ljus. Anti-rasistiska slagord och ett och annat skivbolagsnamn. Hade du tur kunde Trojan (största skivbolaget när det kommer till Jamaikansk musik) projekteras mitt i pannan, som en snygg tatuering.

Och med sin Jamaikanska dialekt snackade DJ Derek mellan låtarna – Jah man – uppmanade oss att bekämpa rasism etc. Politik och musik i ett, kan det bli bättre?

Tänk att, som DJ Derek, han har varit med i Londons klubbscen i ca 40 år. Tänk att följa förändringen. Från 70-tal, genom 80- och 90-tal, och in i det nya millenniet. Har folk alltid gillat Ska? Hur såg mixarna ut på 80-talet? Dansade folk till Desmond Dekker i tajta jeans och tuperat hår? På samma sätt som vi dansar idag? Så svårt att föreställa sig.

Ett album som kanske kan vara bra är DJ Derek Presents… Sweet Memory Sounds. Tyvärr kan jag inte bjuda på ett smakprov eftersom jag inte har skivan i fråga.

Men här kommer något annat bra. En klassiker. Tänk er detta i en lite mer modern tappning.

Bilden på Ikonen där uppe kommer från benbenbenbenben.

This entry was written by johanna, posted on september 14, 2009 at 22:05, filed under Musik and tagged DJ Derek, Klubb, Notting Hill. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Hate the Muslim Woman

International Hate the Muslim Woman Contest:

This entry was written by johanna, posted on september 11, 2009 at 10:31, filed under Feminism, Politik and tagged Förtryck, Feminism, Fundamentalism, Islamofobi. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Svennen under skinnet

Apropå Promoe och hans låt Svenne Banan. För att förtydliga lite vad jag menar när jag säger att jag tycker låten är endimensionell.

En bättre låt om den så kallande ”Svenne Bananen” är denna tycker jag (se nedan). Den här låten beskriver hur det är att vara människa utan för mycket pengar, hur det är att vara löntagare, och slita för att få det hela att gå ihop. Hur det är att leva med krav från alla möjliga håll: pengar, prylar och utseende. Men trots att du sliter som bara den för att leva de liv som normen säger att du ska leva, är du ändå inte lycklig. Hur kommer det sig?

En bra låt. Aningen pretto kan tyckas. Men det funkar för mig, jag är såld.

This entry was written by johanna, posted on september 7, 2009 at 21:31, filed under Musik, Politik and tagged Kenneths Nya, Klassanalys, Svenne Banan, Svenska Akademien. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Svenne Banan och Klassförakt

Några dagar i Stockholm och jag märker att begreppet Svenne Banan används flitigt. Jag får höra att Promoe (en gammal idol) har släppt en singel som heter just Svenne Banan. ”Jaa” säger en kompis ”det är ju sommarens heta hit.”

GÃ¥r hem och youtubar Svenne Banan. Lyssnar igenom. And I questioned, did Babylon resemble this? Are we getting any closer to the end of the list?

Låten Svenne Banan handlar om arbetarklassen. Den dissar arbetarklassen. Promoe sjunger/rappar om den goa arbetargrabben som reser till Thailand och bara super, som åker finlandsfärga och bara super, som har på sig foppatofflor, och som dricker lådvin på fredag. Den kunskap arbetargrabbarna har är tydligen enbart från wikipedia. Hemskt! Annat var det på tiden före wiki, då var det de som hade pengar och kunde köpa National Encyklopedin kunde skaffa sig kunskap. Mycket bättre så.

Varför väljer Promoe att dissa arbetaren? Varför sparkar han på bottenskiktet? Trodde att han var på arbetarens sida. Jag håller med Promoe på sätt och vis, de personer han sjunger/rappar om kanske inte har det trevligaste beteenden alla gånger. Men varför göra en dänga av det, som medelklassen sjunger med i och samtidigt triumferar över att de minsann aldrig skulle åka på charter? Klart att medelklassen inte behöver åka på charter, de har ju pengar!

Varför dissar han inte societeten istället? De som dricker champagne, har loafers och seglar till Sandhamn? Kanske är det så att Promoe är trött på att arbetarklassen aldrig tar sig i kragen och revolutionerar? Eller är det hela någon slags ironi jag inte riktigt hänger med på?

Någon dag senare träffar jag en tjej som inte vill hänga nere på klubben på Marie Laveau, ty det är ”så mycket Svenne Banan” säger hon. Jag förstår mycket väl vad hon menar, jag har hört liknande påståenden många gånger förut, men frågar ändå: ”Vaddå vad menar du?”. Får inget riktigt svar.

Trist tycker jag när ett uttryck som Svenne Banan används för att dissa folk man aldrig pratat med. En diss enbart pågrund av utseendet: ”Åå han har skjorta på sig, han måste säkert vara KTHare eller nåt och riktigt svennig. Åker på charter gör han säker också. Själv är man ju lite mer alternativ. Man har väl inga egna åsikter egentligen, men man klär mig lite bättre och är helt enkelt lite bättre. Det blir ju lite dyrare, men det har man ju råd med.”

En del vill inte umgås med vissa personer för att dessa är invandrare, andra vill inte umgås med vissa personer för att dessa är Svenne Banan. Det kallas förakt.

Så typsikt Stockholm. Väx upp era bönder. Och om nån kan förklara WTF Promoe vill med den här låten så berätta, jag förstår inte.

This entry was written by johanna, posted on september 3, 2009 at 21:40, filed under Musik, Politik and tagged Klassförakt, Promoe, Svenne Banan. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.