En dag som denna vill jag visa en kortfilm. En kortfilm om kvinnor som kämpar mot extremism. Först ut är Hadiya, en ung kvinna i London som under tio år var involverad i organisationen Hizb ut-Tahrir. Hizb ut-Tahrir vill ha en enad och transnationell muslimsk stat, där muslimska lagar ska styra. Målet är att denna stat ska inkludera hela världen. Hadiya berättar varör hon gick med, och varför hon lämnade.

Andra delen av filmen följer kampen för fred i Nordirland, ett land som har varit utsatt för extremism och våld under flera årtionden. Protestanter mot Katoliker i ett segregerat samhälle. Söndagen 30 Januari 1972 sköts 13 demonstranter, alla katoliker, ihjäl av brittisk militär. Något som är svårt att glömma. Anne Carr kämpar för fred. Hon berättar hur hon har blivit utsatt för extremism i sitt privatliv och hur hon i dag bekämpar detta.

Tredje delen handlar om Beatriz Abril Alegre. Hon förlorade sin 19-åriga bror i terrorattackerna i Madrid 2004. Terrorattacker  som tog 191 liv. Hon kämpar mot Islamofobi. Hon kräver rättvisa och fred, inte hämnd.

Talen och talarna var väl inge vidare. De handlade inte sÃ¥ mycket om Obama. Snarare om den Amerikanska imperialismen, om hur mycket USA har förstört i världen – nu senast i Irak. Och hur USA och Västvärldens ”fredsmetoder” (vÃ¥ld och sanktioner) stjälper snarare än hjälper. Vilket ioförsig är intressant att diskutera, jag hÃ¥ller ju ofta med dessa progressiva röster. Tyvärr uppfattade jag inte sÃ¥ mycket mer av talen pÃ¥ grund av följande incident.

Efter tio minuter, dÃ¥ den första talaren blev introducerad av en av organisatörerna till denna diskussion – en Iransk kvinna akademiker och aktivist, ställer sig en man upp i publiken och pekar pÃ¥ den Iranska kvinnan och skriker ”They don’t know who you are, but I know and I’m gona tell them your funkin Iranian aristrocat.”

Fler börjar skrika. Tumult och oordning. Som slutligen lugnar ner sig.

Men när talare nummer tvÃ¥, som har argumenterat mot sanktioner mot den Iranska regeringen, precis ska avsluta sitt tal börjar tumultet igen. En annan man ställer sig upp och sliter av sig sin tröja. Han visar en ärrad överkropp. ”You guys wanna talk about human rights” ropar han ”let’s talk about human rights. This is what the Iranian government did to me. ”

NÃ¥gon ropar ”What about South Africa? Stop supporting the bloody Iranian government”

En tredje man reser sig upp och börjar skrika och hutta med näven. Han blir efter ett tag nerbrottad av tre andra män och utdragen ur lokalen.

Talare nummer tre försöker börja. Då släcks plötsligt alla lampor. Ingen kan se något. Den överfulla lokalen känns plötsligt kompakt och obehaglig, folk skriker och jag vill ut. Lamporna tänds. Och släcks. Och tänds igen. Talar nummer tre börjar. Men då startar också en klass i afrikanska trummor i rummet bredvid. Så det är svårt att höra vad han säger.

(Public lectures på LSE är ju bara lite bättre och lite mer välorganiserade måste jag säga.)

Det märkligaste av allt var nog att jag på något sätt kände att jag befann mig mitt i en verklig politisk konflikt. Många gånger har jag diskuterat det ena och det andra, lyssnat på akademiker som har flera års forskningserfarenhet av det tredje och det fjärde. Men sällan, mycket sällan, har jag varit med om denna krock LIVE: Akademiker och deras teorier möter människor av kött och blod som varit utsatta för hemskheter och som skiter i akademikernas teorier. De skiter i Amerikas imperialism och postkolonialism.  Ty för dem är det verklighet, för oss är det politik.

Och tillsist, jag bestämde mig för att gå på denna publika diskussion för att jag ville lyssna på dessa aktivister som skulle hålla sina tal. Men vilka var de riktiga aktivisterna?

Vilken styrka, och vilken kraft. Har aldrig sett liknande.

Men vad hände sen?

Varför tystnade alla dessa röster?

Foto ClevelandSGS (flickr.com)

Ett av mina favoritalbum är Sly and the Familily Stone’s There’s a Riot Goin on frÃ¥n 1971. Ett album som av mÃ¥nga beskrivs som mörkt, eller svart. I alla fall jämfört med deras tidigare album Stand! frÃ¥n 1969. Det hände mycket galet kring Sly Stone och hans family under Ã¥ren 1969 och 1971: Bland annat droger, brÃ¥k och galna hundar. Och detta har gett avtryck i musiken.

Sly Stone var aktivist och rättighetskämpe, och han var en av de första, om inte den första, som in sitt band blandade musiker från olika etniciteter och kön. Svarta och vita, kvinnor och män.

Att välja ut en låt i detta album var svårt. Tillslut kom det ner till två val. Och valet blev detta. För att det är helg och solen skiner, och för att vintern snart är slut här.

Igår hölls galan på Grosvenor House, ett av Londons lyxigare hotell. Galan arrangerades av organisationen Medical Aid for Palestinians (MAP), med ett mål att samla in tiotusentals pund för behövande i Gaza.

Varför jag var där vet jag inte riktigt (jag tillhör varken den brittiska överklassen eller MAP), men jag kan säga att kvällen var fantastisk! Tyvärr tog jag inga bilder. Men tänker en stor sal. Rött golv och sammetsdraperade röda stolar. Runda stora bord och kristallkronor i taket. Fler än tusen tända ljus, ett för varje palestinier som har dött under Israels attack.

John Snow (Englands bästa journalist skulle många säga och min Idol) var där, likaså Samantha Morton (Oscarsnominerad skådis) och Rageh Omar (välkänd författare). Men höjdpunkten, tycker jag, var ändå Yusef Islam, speciellt när han sjöng låten Peace Train.

GenomgÃ¥ende under kvällen riktades tung kritik mot BBC. BBC och dess val att vara ”opartiska” i den pÃ¥gÃ¥ende Israel-Palestinakonflikten. PÃ¥ grund av deras ”opartiskhet” vägrar BBC bland annat visa en reklam för att samla in pengar till de tusentals behövande civila offren i Gaza.  (Läs mer om detta ämne i the Guardian)

Alla applåderade. Vissa ställde sig upp.

450 peroner satt i den vackra salen och åt en middag med arabiska influenser och lyssnade på tal och musik. Och tillsammans lyckades dessa människor samla in mer än tvåhundrafemtiotusen pund, det är alltså närmare tremiljoner kronor. Och allt ska gå till att hjälpa behövande i Gaza. Fint tycker jag. Fint att människor engagerar sig på sitt sätt.

Sent på kvällen stod jag vid en busshållsplats i ett regnigt London, och för en gångs skull gjorde det ingenting att bussen aldrig ville komma. För jag hade min Ipod och min gratisefterrätt och jag viste att folk bryr sig. Överallt bryr sig folk.

Så här lät det när Yusef Islam sjöng igår (fast bättre för ljudkvalitén är inte den bästa.) 3 minuter in i videon sjunger han Peace Train, jättebra!