Kvinna i hip-hop, inte kvinnan i hip-hop (det är en helt annan historia.)

Dagar blir veckor, veckor blir månader, och något jag länge tänkt skriva om försvinner, drunknar i jobb, debatter om niqab, födelsedagar, obesvarade mejl och facebook-pokes. Hon jag under så lång tid tänkt skriva om är en ny, ung kvinna inom brittisk hip-hop. Hon kallar sig Speech Debelle och hennes första album heter Speech Therapy.

Jag såg henne live för några månader sedan på Ronnie Scotts Jazz Club i Soho. En fancy fancy jazz club, där många av världens mest hyllade jazzmusiker har spelat. Den där sensommarkvällen på Ronnie Scotts uppträder Speech Debelle tillsammans med Roots Manuva. Glöm allt dåligt jag sagt om Roots. Detta framträdande är fantastiskt. Jag menar det verkligen. Vi halvligger i röda soffor och dricker rödvin ur stora kupor. Ljudet är obeskrivligt bra. Scenen är liten. Allt är nära.

Roots Manuva har sagt att brittisk hip-hop skiljer sig från den amerikanska. Då amerikanarna rappar om pimps, hoes and bitches, rappas det i England om pubben, pennys och drinking bitter. Är det djupare i England? Kanske inte, men det är mer verklighetstroget och ärligare. Speech Debelle är ärlig. Någon sa någon gång att lyssna på hennes album känns som att läsa hennes dagbok. Tänkte hon på att flera tusen skulle lyssna på låtarna när hon spelade in dem?

Speech Therapy är bra. Första låten på albumet heter Seacrching:

Bilden där uppe är från www.speechdebelle.com

Jag var förbi Notting Hill Arts Club i helgen och hade privilegiet att se den legendariska Bristol-legenden DJ Derek spela skivor.

Med sina 67 år i nacken är DJ Derek (Derek Morris) helt klart den äldsta discjockey jag någonsin skådat. Och en av de bästa. Han höll oss varma med Ska, Reggae, Dub och Dancehall fram till klockan två på natten (ganska tidigt för att vara Londonnatt, ganska lagom för att vara mig.)

Väggarna i Notting Hill Arts Club är helt kala, men fick färg och form av projekterat ljus. Anti-rasistiska slagord och ett och annat skivbolagsnamn. Hade du tur kunde Trojan (största skivbolaget när det kommer till Jamaikansk musik) projekteras mitt i pannan, som en snygg tatuering.

Och med sin Jamaikanska dialekt snackade DJ Derek mellan låtarna – Jah man – uppmanade oss att bekämpa rasism etc. Politik och musik i ett, kan det bli bättre?

Tänk att, som DJ Derek, han har varit med i Londons klubbscen i ca 40 år. Tänk att följa förändringen. Från 70-tal, genom 80- och 90-tal, och in i det nya millenniet. Har folk alltid gillat Ska? Hur såg mixarna ut på 80-talet? Dansade folk till Desmond Dekker i tajta jeans och tuperat hår? På samma sätt som vi dansar idag? Så svårt att föreställa sig.

Ett album som kanske kan vara bra är DJ Derek Presents… Sweet Memory Sounds. Tyvärr kan jag inte bjuda på ett smakprov eftersom jag inte har skivan i fråga.

Men här kommer något annat bra. En klassiker. Tänk er detta i en lite mer modern tappning.

Bilden på Ikonen där uppe kommer från benbenbenbenben.

En bättre låt om den så kallande ”Svenne Bananen” är denna tycker jag (se nedan). Den här låten beskriver hur det är att vara människa utan för mycket pengar, hur det är att vara löntagare, och slita för att få det hela att gå ihop. Hur det är att leva med krav från alla möjliga håll: pengar, prylar och utseende. Men trots att du sliter som bara den för att leva de liv som normen säger att du ska leva, är du ändå inte lycklig. Hur kommer det sig?

En bra låt. Aningen pretto kan tyckas. Men det funkar för mig, jag är såld.

GÃ¥r hem och youtubar Svenne Banan. Lyssnar igenom. And I questioned, did Babylon resemble this? Are we getting any closer to the end of the list?

Låten Svenne Banan handlar om arbetarklassen. Den dissar arbetarklassen. Promoe sjunger/rappar om den goa arbetargrabben som reser till Thailand och bara super, som åker finlandsfärga och bara super, som har på sig foppatofflor, och som dricker lådvin på fredag. Den kunskap arbetargrabbarna har är tydligen enbart från wikipedia. Hemskt! Annat var det på tiden före wiki, då var det de som hade pengar och kunde köpa National Encyklopedin kunde skaffa sig kunskap. Mycket bättre så.

Varför väljer Promoe att dissa arbetaren? Varför sparkar han på bottenskiktet? Trodde att han var på arbetarens sida. Jag håller med Promoe på sätt och vis, de personer han sjunger/rappar om kanske inte har det trevligaste beteenden alla gånger. Men varför göra en dänga av det, som medelklassen sjunger med i och samtidigt triumferar över att de minsann aldrig skulle åka på charter? Klart att medelklassen inte behöver åka på charter, de har ju pengar!

Varför dissar han inte societeten istället? De som dricker champagne, har loafers och seglar till Sandhamn? Kanske är det så att Promoe är trött på att arbetarklassen aldrig tar sig i kragen och revolutionerar? Eller är det hela någon slags ironi jag inte riktigt hänger med på?

Någon dag senare träffar jag en tjej som inte vill hänga nere på klubben på Marie Laveau, ty det är ”så mycket Svenne Banan” säger hon. Jag förstår mycket väl vad hon menar, jag har hört liknande påståenden många gånger förut, men frågar ändå: ”Vaddå vad menar du?”. Får inget riktigt svar.

Trist tycker jag när ett uttryck som Svenne Banan används för att dissa folk man aldrig pratat med. En diss enbart pågrund av utseendet: ”Åå han har skjorta på sig, han måste säkert vara KTHare eller nåt och riktigt svennig. Åker på charter gör han säker också. Själv är man ju lite mer alternativ. Man har väl inga egna åsikter egentligen, men man klär mig lite bättre och är helt enkelt lite bättre. Det blir ju lite dyrare, men det har man ju råd med.”

En del vill inte umgås med vissa personer för att dessa är invandrare, andra vill inte umgås med vissa personer för att dessa är Svenne Banan. Det kallas förakt.

Så typsikt Stockholm. Väx upp era bönder. Och om nån kan förklara WTF Promoe vill med den här låten så berätta, jag förstår inte.

En liten uppmuntran behövs:

I lÃ¥ten That Night (pÃ¥ You Can’t Imagine how Much Fun We Are Having skivan) bearbetar gruppen händelsen. Lika ärligt som vanligt, och genialt. Och Gud är en Hon. Och jag gillar t-shirten Slug har pÃ¥ sig…

Lördagskväll i London. De regnade som vanligt och jag stannade hemma med vänner. Couscoussallad, jordgubbar, öl och vin och massa musik. Vi låg på golvet och lyssnade igenom alla Michael Jacksons album. Och vi kollade på alla Micheals musikvideos vi kunde hitta, vi projekterande dem på väggen, och låsades att vi var där, i publiken.

Jag frÃ¥gade de andra om de trodde att Michael Jackson skulle vara lika stor och populär som han är idag om han inte hade blivit vit med Ã¥ren, om hans hudfärg inte hade ändrats. Med ”stor” menade jag sÃ¥klart inte stor i betydelsen musikalisk inflytelserik, utan stor i antal sÃ¥lda album, stor i folkmun, stor popularitet, ja ni förstÃ¥r.

Vi funderade ett tag. Instinktivt ville alla säga ”nej, sÃ¥klart hudfärg, eller kön för den delen, inte pÃ¥verkar sÃ¥dant”. Min amerikanska vän sa att han inte trodde ”race” var sÃ¥ betydande längre, i alla fall inte i USA, i alla fall inte de senast 20 Ã¥ren.

Men tittar man på listan över artister med flest sålda album ser den läskigt vit ut, och läskigt mannlig.

Varför?

En anledning kan ju vara att det är vita män som sitter på pengar i världen i dag, vita män har råd att köpa skivor, och de köper helst skivor gjorda av andra vita män. Men varför köper vita män vita manliga skivor? Rasism? Sexism? Eller handlar det helt enkelt om vad man kan relatera till?

Nja eller nej säger jag. Världen är orättvis och jag tror detta speglas i musikindustrin. Vita män, framför allt i de högre klasserna, har lättare att lyckas när det gäller precis allt. Även när det kommer till göra och sälja musik. Vita mäns musik är inte bättre, men de blir ändå större stjärnor och får mer betalt. Precis på samma sätt som vita mäns ledarskap är inte bättre men det sitter där de sitter, och får mer betalt.

Så med detta resonemang skulle Michael Jacksons hudfärg alltså spela roll. Hade han inte varit vit hade han kanske varit en Jimmy Hendrix, någon alla känner till och vet är betydelsefull, men inte mycket mer änså. Michael skulle inte vara The King.

Vad tror ni?

Här kommer en mycket bra video från The King. Skulle jag kunna dansa sådär skulle jag vara lycklig.Tänk att glida in på en jobbintervju på detta sätt, det vore coolt.

Ps bilden högst upp kommer från The 1 and only Ali Cat

För första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin (tror jag) har jag hör ordet ”patriarkat” nämnas i en lÃ¥t. Jag är mycket glad och förväntansfull.

LÃ¥ten heter ”Like the Rest of Us”, albumet ”Life Gives You Lemons and You Paint That Shit Gold”,  och gruppen är Atmosphere, en hiphopgrupp frÃ¥n Minneapolis.

Hiphop, en genre som många förknippar med sexism och förtryck efter att ha tittat för mycket på MTV. Hiphop är mer än så, den är politisk och poetisk, och feministisk verkar det som!

Jag såg Atmosphere live för några veckor sen, på Scala i London. Det var stort. Tyvärr gjorde inte ljudteknikern sitt bästa jobb, men så är det ofta på Scala.

Bilden på Slug, Atmosphere, hittade jag hos totallylikeduh.

Jag kommer på mig själv att googla på Afghanistan för att förstå ännu mer om Laila och Amir. Vad det var som egentligen hände? BBC skriver mycket bra om Afganistans senare historia.

Ibland pratar jag men en vän som kommer därifrån, från västra Afghanistan. Hon är hoppfull. Hon säger att snart kommer de göra sig av med sin nuvarande president, och då kommer det blir bättre, snart.

Hon tipsade om denna fina fina sång:

För mer info om denna sång kolla in Countrymans hemsida.