Niqab – varning för fundamentalism?

Religionsfundamentalism

Även i Sverige tycks religionsfundamentalism få fäste. Religiösa grupper inom alla stora religioner tar allt mer politiskt makt, och försöker tvinga på sina åsikter på andra människor hur man ska leva ett rättfärdigt liv. I Sverige debatterar vi mer än gärna Islam. Alltid Islam. Nu senast en rektor på Åsö vuxengymnasium i Tensta som inte vill att studentskan Alia Khalifa ska bära niqab i skolan. Debatten är genast igång igen.

Vi likställer ofta religionsfundamentalism med en extrem form av Islam, men fundamentalister finns inom alla stora religioner. Demirbag-Sten skev nyligen i en omdebatterad artikel att ”kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner” (DN 24 september 2009). Här skulle jag vilja byta ut ordet ”islamister” till det mer breda begreppet ”religiösa fundamentalister”. Kan det vara så att kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där religiösa fundamentalister flyttat fram sina positioner?

Fundamentalister visar sin makt genom att kontrollera kvinnokroppar, sexualitet, och relationer mellan kvinnor och män (detta har analyserats förut). Ty det handlar om att skapa en identitet. För det är först då, när människor känner sig hemma i en viss identitet, som de går att styra. Kvinnokroppar, sexualitet och relationer mellan män och kvinnor kontrollers på många olika sätt i olika samhällen.  Demirbag-Sten säger att ”Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna”. Jag håller nog med henne.

Så, kan något så oskyldigt som klädkoder vara ett exempel på ett varningstecken på ökad fundamentalism? En människorättsaktivist från Kanada som jag pratat med verkar tycka det. Hon berättar att i Kanada år 2004 -2005 diskuterades det på allvar, bland toppolitiker, om Sharialagar skulle införas. Kanada var faktiskt väldigt väldigt nära att införa Sharialagar. Lite bakgrundsfakta: Flera år tidigare hade höjda röster krävt att religiösa klädkoder måste accepterar i den offentliga sfären. Jamen det är väl inte så farligt. Sen krävde man att det skulle vara speciella tider på gymmet, eller i basängen, då bara kvinnor fick vara där. Ja, men det är väl inte heller så farligt? Sen att kvinnor bara skulle bli undersökta av kvinnliga läkare. Sen att kvinnliga poliser inte skulle få åka hem till religiösa familjer där det var stökigt av någon anledning, bara män skulle få göra hembesök. Här någonstans började det bli lite jobbigt, och folk började försiktigt säga ifrån. Men det var redan för sent. Fundamentalismen hade redan tagit sig in i denna politiska toppen. I en rapport publicerad i december 2004, rekommenderar regeringsledamoten Marion Boyd regeringen i Ontario att införa Sharialagar. (Rapporten finns att ladda ner. För mer info läs FAQ.) Implementering av Sharialagar diskuterades alltså nyligen i Kanada. På allvar.

Ett kanske allvarligare varningstecken på religiös fundamentalism är höjda röster mot fri abort. I Sverige har vi religiösa fundamentalister på regeringsposition. Många Kristdemokrater har en hel del suspekta åsikter när det kommer till frågan om abort. Utåt är partiet för fri abort, men inom partiet verkar alla inte vara helt övertygade. Kristdemokraterna har diskuterat införandet av ett nytt abortregister där kvinnors personnummer framkommer. Med andra ord, KD försöker kontrollera kvinnors kroppar, kvinnors sexualitet. De försöker tvinga på sin bibliska övertygelse på andra, istället för att – som icke-fundamentalister – låta sin tro vara en privatsak. Om sisådär tjugo år kanske vi lär ut kreationismen istället för Darwins teorier i Svenska skolor. Precis som de gör i vissa stater USA. Det är väl inte helt omöjligt?

Tyvärr finns det ingen term att använda för fundamentalism inom kristendomen. Jag har sett att folk (inklusive Demirbag-Sten) använder begreppet ”islamister” för att benämna fundamentalister inom Islam. Kanske kan vi kalla vissa KD:are och andra kristna fundamentalister för ”kristendomister”? Men låter det verkligen lika läskigt som ”islamister”?

Tillbaka till klädkoder. Jag tänker ofta: ”Hur farligt kan det vara? Ett stycke tyg, vem skadar det egentligen?” Men tittar vi på fenomenet på samhällsnivå istället för individnivå, ja då känns det lite läskigare. Jag vill leva i ett samhälle där religion är en privatsak. Ingen ska, utifrån religiösa motiv, få styra och ställa hur folk ska bete sig. Men det är fakta, världen har blivit allt mer religiös det 20 senaste åren. Fundamentalimen växer. Och vi, samhället, tillåter detta genom att vi låter en grupp självutnämnda ledare, alltid män, få tala för en hel grupp. Vi lyssnar sällan på kvinnor. Framför allt inte om dessa kvinnor inte håller med de självutnämnda manliga ledarna. Svenska patriarkatet i ett nötskal.

Sist men inte minst, och med en tanke till paragrafen ovan: Jag häpnas över vissa kommentatörer i en hel del bloggar angående Demirbag-Sten senaste artikel i DN. Skulle man kasta sån skit på en person om personen vore man? Nope. Det vet vi att man inte gör. Män bemöts med sakargument, kvinnor bemöts med skit. (Jag håller absolut inte med om allt Demirbag-Sten skriver, men jag är tillräkligt begåvad att hitta bra motargument.)

This entry was written by johanna, posted on september 29, 2009 at 19:29, filed under Feminism, Politik and tagged Dilsa Demirbag-Sten, Fundamentalism, Islam, Kristendom, Niqab, Varningstecken. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.