Aceh Provinsen i Indonesien

Religionsfundamentalism är på framfart. Extremt välorganiserade sveper de över världen och lämnar trasiga kvinnokroppar efter sig. Ursäktar sig i termer av ”kultur” och ”religion”, men egentligen handlar det om makt. Att demonstrera sin makt i en patriarkal kontext.

En kvinna i Sudan riskerar piskstraff för att hon bär byxor. En kvinna i Malaysia riskerar att bli pryglad för att hon dricker alkohol. Och nu senast i Indonesien: Kanske har det undgått en och annan att i Aceh – en provins in nordvästra Indonesien – har man implementerat vissa så kallade Sharialagar. Om ca 25 dagar kommer kvinnor (och män) bli stenade till döds om de har sex utanför äktenskapet. Homosexuella kommer inte att överleva i Aceh. Året är 2009.

I konflikter i patriarkala samhällen (det vill säga alla samhällen i hela världen) visar man sin makt, sitt övertag, genom att kontrollera kvinnokroppen. Till exempel: När fundamentalister blev starka i Somalia stenade de en flicka till döds och spred budskapet över världen: Se på oss, vi är starka. Detta är bara ett exempel av många.

Aceh har varit i konflikt i åratal. Separatister har velat ha ett självständigt Aceh, styrt av det de kallar religiösa lagar. Rebeller har härjat i djungeln, skapat oroligheter och terroriserat folket. Detta har inte sett bra ut för Indonesien, internationellt sett. Pappa FN har uppmanat Indonesien att ta itu med problemet. Annars får de inte vara med och leka.

År 2001 lät makteliten i Jakarta, Indonesien, Aceh införa en moderat typ av Sharialagar. För att tysta rebellerna. För att få lite vila, för att få lite fred, för att vinna nästa val. Sedan dess har fundamentalisterna vuxit sig starkare och starkare. Idag visar de sin styrka genom att införa ett urval av Sharialagar, vilka innebär hårda kontroller av kvinnors kroppar. Stening. (Att Sharialagar också förbjuder korruption har man liksom glömt bort i Aceh, ty sin makt visar de inte genom att förbjuda korruption utan genom att förtrycka kvinnor). Och ingen kan göra något åt det, Indonesien har tappat kontrollen över Aceh. Plötsligt insåg man: Shit, Aceh är bortom vår kontroll, vad hände? Och vad gör vi nu?

Precis på samma sätt förlorade regeringen i Pakistan kontrollen över Swat Valley.  Rebellerna fick som de ville i utbyte mot en stunds vapenvila. Flickskolor i Swat Valley stängdes. Kvinnor tvingades stanna inomhus.

Detta är inte kultur. Det är definitivt inte religion. Det är maktbegär. Det är patriarkat (ja jag använder fortfarande detta uttryck – patriarkat – ty jag tycker att det passa bra i denna kontext. Kom gärna med nåt annat förslag om ni har!)

Våld mot kvinnor får aldrig ursäktas i termer av ”religion” eller ”kultur”. Av massa anledningar. En anledning är det jag just försökt förklara.

1. Ahmadinejad ljuger och använder fulargument. Han skitar ner den politiska debatten och ger inte det Iranska folket vad de vill ha – en intellektuell intressant politisk debatt.

Sedan 2005 har Irans ekonomi gått riktigt dåligt, både inflation och arbetslöshet har ökat. Men istället för att seriöst diskutera detta i debatter inför valet, tyckte Ahmadinejad att det var mer relevant att hoppa på sina motståndare med tråkiga personangrepp. För att nämna ett av flera exempel: Han anklagade Musavis fru för att fuskat sig in på universitet. Man förolämpar aldrig någons fru. Inte i Iran. Man håller tyst, även om det man säger må vara sant (vilket jag inte säger att det är).

2. Regimen, med Ahmadinejad i täten, kämpar med näbbar och klor för att tysta kritiska röster: media kontrolleras och aktivister grips och fängslas, demonstranter mördas.

I fredags greps människorättsaktivisten Shadi Sadr. Hon har kontakter världen över så hennes fall uppmärksammas även i Svensk media. Men ytterligare hundratals har gripits, många ungdomar, runt 200. Vad händer med dem? Vem har koll? Vem bryr sig?

Demonstranter har också mördats. Vi känner ju till fallet Neda. Den unga kvinnan som sköts ihjäl av basij polis. Hon stod tillsammans med sin far. Var inte våldsam. Gjorde inte något olagligt. Denna video visar hur hon träffas i hjärtat av en kula, hur hon ramlar omkull, hur hennes far skriker och skriker och skriker. Titta inte om du är känslig, det är otäckt.

Inte bara Neda har mördats. Officiellt är dödssiffran nu 27 personer. Andra källor säger 56 döda.

Behöver jag fortsätta?

3. Anti- Ahmadinejad betyder nödvändigtvis inte att man är anti- regimen, eller anti- The Islamic Republic of Iran.

Ahmadinejad representerar inte på något sätt Iranska revolutionen, inte heller The Islamic Republic of Iran. Det finns många religiösa män och politiker inom regimen som kritiserar både Ahmadinejad och Khamenei (Supreme Leader). Till exempel Mahdi Karubi som är en Mullah. Mahdi Karubi är religiös får man anta. Han vill ha The Islamic Republic of Iran. Men inte  Ahmadinejads Islamic Republic.

Att påstå att de som stöder revolutionen också stöder Ahmadinejad är fel.

4. Sist men inte minst. Konferensen mot rasism i Genève i April 2009.

Här hade Ahmadinejad chansen att diskutera Israel och rasism med de Europeiska ledarna, här hade han kunnat få dem att lyssna. Istället får han dem att resa sig och gå ut. Att förneka omfattningen av förintelsen är inte acceptabelt. Europeiska ledarna gjorde rätt som gick ut. Tyvärr så tror jag att vinnarna i detta fall är Israel och dess politiker. De fick rejält med vatten på kvarnen när det gäller deras anti-semitanklagelser.

Medge, du ville gärna gilla Ahmadinejad.

Vänsterintellektuell som du säkert är har du tappat förtroendet för Väst, för FN, för USA och för Europa.  8 år med George W Bush som världsledare har vi sett hur USA gång på gång har brutit mot internationella lagar – de har invadert Irak utan FNs konsensus. Vi har sett hur USA gång på gång brutit mot människliga rättigheter – de har låst in människor utan rättegång på Guantanamo basen i Cuba. Och vi har sett hur Israel har ockuperat land, vi har set hur Israel mördat tusentals oskyldiga människor.

Du står där, häpen, och bevittnar hur resten av Västvärden tystnar. Det tycks som att USA och Israel tillåts att bryta mot våra gemensamma lagar. Lagar du trodde på, lagar du trodde skulle leda till en rättvis värld. Europas tystnad gör dig vansinnig, du känner dig maktlös och du har tappar din tro på demokratin.

Det finns dock en man som vågar uppmärksamma det som det hyschas så mycket om, och denna man är Ahmadinejad. Du bevittnar skrämt men ändå med viss förtjusning hur han diskvalificerar USA, hur han säger saker som ingen annan vågar säga. Kanske såg du hans tal på Columbia University, och visst hörde du rykten som sa att han utspel om att utplåna Israel från kartan endast var en felöversättning.

Så kommer valet i Iran. Ahmadinejad vinner och Västvärlden skriker valfusk! Du läser konservativa tidningar som The Economist och The Times, tidningar som ilsket pekar ut Iran som landet utan demokrati. Samma tidningar som har varit, och är, knäpptysta om USA:s förtryck och övergrepp.

Den här Ahmadinejad, du vill liksom gilla honom. Du vill gilla honom för att de andra, USA och västvärldens alla ”demokratiseringslagar”, hatar honom.

Men jag har tänkt. Och jag har kommit fram till att det är okej att hata Ahmadinejad. Inte bara för att han förnekade förintelsen, vilken är en anledning i sig, utan det finns fler saker. Mer om detta i Del 2.

Summan av kardemumman är att vi kan trovärdigt bekämpa kolonialismen – ja kolonialismen, vi koloniserar fortfarande – och ändå hata Ahmadinejad.

Bild på Ahmadinejad är hämtad hos Daniella

Hur som helst, artikelförfattaren - Rahila Gupta – pratar om burkan och dess symboliska värde, och vad burkan innebär för kvinnor i andra delar av världen. Hon tycker inte att ett förbud är en bra väg att gå, men hon frågar sig varför muslimska kvinnor väljer att bära detta plagg.

Ungefär såhär resonerar hon:

I andra delar av världen tvingas dina muslimska systrar att bära sjal (notera att hon pratar inte bara om burkan utan om alla huvudbonader muslimska kvinnor bär). Bär de inte sjalen riskerar de att bli mördade, stenade, misshandlade. Det droppar blod från sjalen. Jag vet att du min vän frivilligt väljer att bära detta plagg, men varför? Genom att välja detta förminskar du implicit dina systrars kamp mot detta plagg. Tänk på hur många kvinnor som har offrat sina liv för kampen att slippa att bära sjal, för att få valfrihet. Visa lite solidaritet nu. Det är dags att vi kvinnor prioriterar vår ”gender identy” framför ”religious identity” eller ”comunity identity”.

Och jag håller med henne. Hade jag varit muslim hade jag nog inte burit sjal just av ovanstående anledning: att kvinnor i andra delar av världen har offrat och offrar fortfarande sina liv för att slippa dessa påtvingade klädesplagg. Dessutom tycker jag inte om sjalens symbolik: varför ska jag täcka mig för att män inte kan kontrollera sig?

Men lätt för mig att säga, jag är ju inte muslim. Så jag undrar, kan samma resonemang tillämpas på något av alla de val som jag gör?

Inte bära vitt på mitt bröllop har jag ju tänkt på förut. Men mer då?

Varför tycker jag Sarkozy borde hålla tyst:

1. Jag tycker män, inklusive muslimska män och ”moderna västerländska” män inte ska lägga sig i hur kvinnor klär sig. Det är upp till oss att debattera detta, att revolutionera detta. Vi klarar av det bara ni lyssnar.
2. När det kommer till kvinnors rättigheter i allmänhet verkar Sarkozy inte bry sig speciellt mycket. Han säger att han är emot burkan för att det är en symbol för kvinnans underording/slaveri (och ja, jag håller med). Men han utalar sig inte om till exempel våldet mot kvinnot i Frankrike. En av tio franska kvinnor är utsatta för våld av manliga nära och kära, och i snitt dör 6 franska kvinnor i månaden till följd av detta våld. Hur många kvinnor bär burka i Frankrike? Det är faktiskt bara en liten liten del av alla franska muslimer. Och Sarkozy, det är faktiskt inte (bara) kvinnor i burka som kan tänkas vara förtryckta, kvinnoförtrycket finns överallt. Kämpa mot annat kvinnoförtryck Sarkozy, utala dig om mer än bara burkan. Då skulle jag kanske tro att du verkligen bryr dig.
3. Jag, och andra, tycker att det verkar som Sarkozys uttalande mest var populistiskt. Och tyvärr försöker han, liksom många andra manliga politiker, vinna röster på kvinnors bekostnad. (Vi kommer ju ihåg George W Bush och Tony Blairs påståenden att de minsann skulle gå in i Afghanistan med buller och bong, vapen och våld, för att rädda de förtryckta kvinnorna. Och vi all tror på detta big time.) Synd tycker jag.

Ta er tid att se denna dokumentär (10 minuter). Och fundera samtidigt på FN resolutionen som nylgen har klubbats igenom – Resolution on Combating Defamation of Religions (Att fördömma förtal av religioner).

Klart att förtal av religioner inte är bra, men var går gränsen mellan förtal och kritik? Och tänk om de som bestämmer hur en religion ska tolkas är några inkompetenta clowner? Många tolkningsföreträdare från de flesta religioner verkar ju vara det…