Religionsfundamentalism

Även i Sverige tycks religionsfundamentalism få fäste. Religiösa grupper inom alla stora religioner tar allt mer politiskt makt, och försöker tvinga på sina åsikter på andra människor hur man ska leva ett rättfärdigt liv. I Sverige debatterar vi mer än gärna Islam. Alltid Islam. Nu senast en rektor på Åsö vuxengymnasium i Tensta som inte vill att studentskan Alia Khalifa ska bära niqab i skolan. Debatten är genast igång igen.

Vi likställer ofta religionsfundamentalism med en extrem form av Islam, men fundamentalister finns inom alla stora religioner. Demirbag-Sten skev nyligen i en omdebatterad artikel att ”kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner” (DN 24 september 2009). Här skulle jag vilja byta ut ordet ”islamister” till det mer breda begreppet ”religiösa fundamentalister”. Kan det vara så att kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där religiösa fundamentalister flyttat fram sina positioner?

Fundamentalister visar sin makt genom att kontrollera kvinnokroppar, sexualitet, och relationer mellan kvinnor och män (detta har analyserats förut). Ty det handlar om att skapa en identitet. För det är först då, när människor känner sig hemma i en viss identitet, som de går att styra. Kvinnokroppar, sexualitet och relationer mellan män och kvinnor kontrollers på många olika sätt i olika samhällen.  Demirbag-Sten säger att ”Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna”. Jag håller nog med henne.

Så, kan något så oskyldigt som klädkoder vara ett exempel på ett varningstecken på ökad fundamentalism? En människorättsaktivist från Kanada som jag pratat med verkar tycka det. Hon berättar att i Kanada år 2004 -2005 diskuterades det på allvar, bland toppolitiker, om Sharialagar skulle införas. Kanada var faktiskt väldigt väldigt nära att införa Sharialagar. Lite bakgrundsfakta: Flera år tidigare hade höjda röster krävt att religiösa klädkoder måste accepterar i den offentliga sfären. Jamen det är väl inte så farligt. Sen krävde man att det skulle vara speciella tider på gymmet, eller i basängen, då bara kvinnor fick vara där. Ja, men det är väl inte heller så farligt? Sen att kvinnor bara skulle bli undersökta av kvinnliga läkare. Sen att kvinnliga poliser inte skulle få åka hem till religiösa familjer där det var stökigt av någon anledning, bara män skulle få göra hembesök. Här någonstans började det bli lite jobbigt, och folk började försiktigt säga ifrån. Men det var redan för sent. Fundamentalismen hade redan tagit sig in i denna politiska toppen. I en rapport publicerad i december 2004, rekommenderar regeringsledamoten Marion Boyd regeringen i Ontario att införa Sharialagar. (Rapporten finns att ladda ner. För mer info läs FAQ.) Implementering av Sharialagar diskuterades alltså nyligen i Kanada. På allvar.

Ett kanske allvarligare varningstecken på religiös fundamentalism är höjda röster mot fri abort. I Sverige har vi religiösa fundamentalister på regeringsposition. Många Kristdemokrater har en hel del suspekta åsikter när det kommer till frågan om abort. Utåt är partiet för fri abort, men inom partiet verkar alla inte vara helt övertygade. Kristdemokraterna har diskuterat införandet av ett nytt abortregister där kvinnors personnummer framkommer. Med andra ord, KD försöker kontrollera kvinnors kroppar, kvinnors sexualitet. De försöker tvinga på sin bibliska övertygelse på andra, istället för att – som icke-fundamentalister – låta sin tro vara en privatsak. Om sisådär tjugo år kanske vi lär ut kreationismen istället för Darwins teorier i Svenska skolor. Precis som de gör i vissa stater USA. Det är väl inte helt omöjligt?

Tyvärr finns det ingen term att använda för fundamentalism inom kristendomen. Jag har sett att folk (inklusive Demirbag-Sten) använder begreppet ”islamister” för att benämna fundamentalister inom Islam. Kanske kan vi kalla vissa KD:are och andra kristna fundamentalister för ”kristendomister”? Men låter det verkligen lika läskigt som ”islamister”?

Tillbaka till klädkoder. Jag tänker ofta: ”Hur farligt kan det vara? Ett stycke tyg, vem skadar det egentligen?” Men tittar vi på fenomenet på samhällsnivå istället för individnivå, ja då känns det lite läskigare. Jag vill leva i ett samhälle där religion är en privatsak. Ingen ska, utifrån religiösa motiv, få styra och ställa hur folk ska bete sig. Men det är fakta, världen har blivit allt mer religiös det 20 senaste åren. Fundamentalimen växer. Och vi, samhället, tillåter detta genom att vi låter en grupp självutnämnda ledare, alltid män, få tala för en hel grupp. Vi lyssnar sällan på kvinnor. Framför allt inte om dessa kvinnor inte håller med de självutnämnda manliga ledarna. Svenska patriarkatet i ett nötskal.

Sist men inte minst, och med en tanke till paragrafen ovan: Jag häpnas över vissa kommentatörer i en hel del bloggar angående Demirbag-Sten senaste artikel i DN. Skulle man kasta sån skit på en person om personen vore man? Nope. Det vet vi att man inte gör. Män bemöts med sakargument, kvinnor bemöts med skit. (Jag håller absolut inte med om allt Demirbag-Sten skriver, men jag är tillräkligt begåvad att hitta bra motargument.)

Aceh Provinsen i Indonesien

Religionsfundamentalism är på framfart. Extremt välorganiserade sveper de över världen och lämnar trasiga kvinnokroppar efter sig. Ursäktar sig i termer av ”kultur” och ”religion”, men egentligen handlar det om makt. Att demonstrera sin makt i en patriarkal kontext.

En kvinna i Sudan riskerar piskstraff för att hon bär byxor. En kvinna i Malaysia riskerar att bli pryglad för att hon dricker alkohol. Och nu senast i Indonesien: Kanske har det undgått en och annan att i Aceh – en provins in nordvästra Indonesien – har man implementerat vissa så kallade Sharialagar. Om ca 25 dagar kommer kvinnor (och män) bli stenade till döds om de har sex utanför äktenskapet. Homosexuella kommer inte att överleva i Aceh. Året är 2009.

I konflikter i patriarkala samhällen (det vill säga alla samhällen i hela världen) visar man sin makt, sitt övertag, genom att kontrollera kvinnokroppen. Till exempel: När fundamentalister blev starka i Somalia stenade de en flicka till döds och spred budskapet över världen: Se på oss, vi är starka. Detta är bara ett exempel av många.

Aceh har varit i konflikt i åratal. Separatister har velat ha ett självständigt Aceh, styrt av det de kallar religiösa lagar. Rebeller har härjat i djungeln, skapat oroligheter och terroriserat folket. Detta har inte sett bra ut för Indonesien, internationellt sett. Pappa FN har uppmanat Indonesien att ta itu med problemet. Annars får de inte vara med och leka.

År 2001 lät makteliten i Jakarta, Indonesien, Aceh införa en moderat typ av Sharialagar. För att tysta rebellerna. För att få lite vila, för att få lite fred, för att vinna nästa val. Sedan dess har fundamentalisterna vuxit sig starkare och starkare. Idag visar de sin styrka genom att införa ett urval av Sharialagar, vilka innebär hårda kontroller av kvinnors kroppar. Stening. (Att Sharialagar också förbjuder korruption har man liksom glömt bort i Aceh, ty sin makt visar de inte genom att förbjuda korruption utan genom att förtrycka kvinnor). Och ingen kan göra något åt det, Indonesien har tappat kontrollen över Aceh. Plötsligt insåg man: Shit, Aceh är bortom vår kontroll, vad hände? Och vad gör vi nu?

Precis på samma sätt förlorade regeringen i Pakistan kontrollen över Swat Valley.  Rebellerna fick som de ville i utbyte mot en stunds vapenvila. Flickskolor i Swat Valley stängdes. Kvinnor tvingades stanna inomhus.

Detta är inte kultur. Det är definitivt inte religion. Det är maktbegär. Det är patriarkat (ja jag använder fortfarande detta uttryck – patriarkat – ty jag tycker att det passa bra i denna kontext. Kom gärna med nåt annat förslag om ni har!)

Våld mot kvinnor får aldrig ursäktas i termer av ”religion” eller ”kultur”. Av massa anledningar. En anledning är det jag just försökt förklara.

Får Väst tala för Öst?

Eller, något som jag tycker är mer intressant, får västerländska kvinnor tala för muslimska kvinnor? Får västerländska kvinnor representera muslimska kvinnor?

Detta är en viktig fråga, speciellt i ljuset av ökad religiös fundamentalism (inte bara muslimsk sådan, utan även kristen och judisk och alla möjliga religioner), och tysta vita feminister.

Lite bakgrundsfakta. Vi har kolonialiseringen. Vi, Västvärlden, var länge ute i världen med vapen och våld. Vi styrde och ställde och bestämde. Tills revolutionen kom, och med den independence day. Fysiskt drog vi oss tillbaka. Vi la ner våra vapen och erkände allas lika värde. Men våra idéer lät vi stanna. Vi visste minsann vad som var rätt och fel, vad som var gott och ont. Vi koloniserade fortfarande, inte med vapen och våld, men vi tvingade på andra våra idéer, våra värderingar. Vi vita västerländska feminister såg oss som frigjorda. Och vi såg vårt största uppdrag att rädda våra systrar i Öst. Våra muslimska systrar. Vi såg dem som offer. Handlingsförlamade offer. Med all välmening, men vi var färgade av det rasistiska västerländska samhället.

Tills Öst slog bakut. De handlingsförlamade offren slog bakut. Edward Said skrev boken Orientalism som fick enorm uppmärksamhet, och Gayatri Spivak skrev Can the subaltern speak?. Bland annat.

Väst fick sin läxa. Låt muslimska kvinnor tala för sig själva. Låt muslimska kvinnor bestämma själva vad de vill ha och inte ha. Vad vet jag hur det är att växa upp i Afghanistan? Inte mycket. Nej, men då kanske jag ska hålla käften.

Men hur tysta ska vi västerländska feminister vara? Kan vi överhuvudtaget bidra med något angående muslimska kvinnors rättigheter? För att svara på denna fråga borde vi väl först reda ut vad en västerlänsk kvinna är för något. En kvinna som föds i USA av Afghanska föräldrar, är hon västerländsk? Har hon mer rätt att uttala sig om Afghanska kvinnor än till exempel en blåögd svenska som har bott flera år i Afghanistan och skrivit sin doktorsavhandlig om Afghanistan? En påläst amerikanska som pluggat genusvetenskap och multikulturalism, har hon mindre rätt att uttala sig om muslimska kvinnors rättigheter än till exempel en muslimisk läkare i Danmark? Bara för att ge några exempel.

Sally Armstrong är ursprungligen från Kanada, men har bott i Afghanistan i många år nu. Hon är en Amnesty International Human Rights Award winner. Och hon har nyligen publicerat en bok om kvinnor i Afghanistan: Bitter Roots, Tender Shoots: The Uncertain Fate of Afghanistan’s Women. Klart man ska får kritisera denna bok. Men jag tycker att det är trist när kritiken liksom blir ”hon är från väst vad vet hon”. Och jag tycker det är konstigt när sådan kritik framförs av muslimer i väst som inte ens är från Afghanistan. Varför har dessa muslimska men icke-afghanska kvinnor företräde att tala för Afghanska kvinnor framför någon som Sally Armstrong? Jag hänger inte med.

Vi västerländska feminister har varit tysta länge nu. Och jag känner många muslimska feminister som känner sig svikna. Faktiskt. De undrar varför vi inte explicit stödjer dem i deras kamp för rättigheter. Vår tystnad resulterar i ett implicit stöd till fundamentalismen. Vi progressiva kvinnor ställer oss på samma sida som de mest extrema konservativa krafter. Hur kommer det sig?

Dessutom, kanske kan ett utanförperspektiv bidra med något nytt, något värdefullt? Vi i väst ska inte bestämma, vi ska inte säga vad som är rätt och fel, men jag tror vi kan bidra. Om vi blir inbjudna till dialog. Jag tror, och jag har en genomtänkt argument för detta påstående, men jag vet inte säkert.

Vad säger ni?