Ahmadinejad Del 2

Ja. Det är okej att inte gilla Irans president Ahmadinejad. Jag kommer här kort och konsist presentera fyra argument för detta påstående, och inspiration har jag fått från min kära vän Rochelle.

1. Ahmadinejad ljuger och använder fulargument. Han skitar ner den politiska debatten och ger inte det Iranska folket vad de vill ha – en intellektuell intressant politisk debatt.

Sedan 2005 har Irans ekonomi gått riktigt dåligt, både inflation och arbetslöshet har ökat. Men istället för att seriöst diskutera detta i debatter inför valet, tyckte Ahmadinejad att det var mer relevant att hoppa på sina motståndare med tråkiga personangrepp. För att nämna ett av flera exempel: Han anklagade Musavis fru för att fuskat sig in på universitet. Man förolämpar aldrig någons fru. Inte i Iran. Man håller tyst, även om det man säger må vara sant (vilket jag inte säger att det är).

2. Regimen, med Ahmadinejad i täten, kämpar med näbbar och klor för att tysta kritiska röster: media kontrolleras och aktivister grips och fängslas, demonstranter mördas.

I fredags greps människorättsaktivisten Shadi Sadr. Hon har kontakter världen över så hennes fall uppmärksammas även i Svensk media. Men ytterligare hundratals har gripits, många ungdomar, runt 200. Vad händer med dem? Vem har koll? Vem bryr sig?

Demonstranter har också mördats. Vi känner ju till fallet Neda. Den unga kvinnan som sköts ihjäl av basij polis. Hon stod tillsammans med sin far. Var inte våldsam. Gjorde inte något olagligt. Denna video visar hur hon träffas i hjärtat av en kula, hur hon ramlar omkull, hur hennes far skriker och skriker och skriker. Titta inte om du är känslig, det är otäckt.

Inte bara Neda har mördats. Officiellt är dödssiffran nu 27 personer. Andra källor säger 56 döda.

Behöver jag fortsätta?

3. Anti- Ahmadinejad betyder nödvändigtvis inte att man är anti- regimen, eller anti- The Islamic Republic of Iran.

Ahmadinejad representerar inte på något sätt Iranska revolutionen, inte heller The Islamic Republic of Iran. Det finns många religiösa män och politiker inom regimen som kritiserar både Ahmadinejad och Khamenei (Supreme Leader). Till exempel Mahdi Karubi som är en Mullah. Mahdi Karubi är religiös får man anta. Han vill ha The Islamic Republic of Iran. Men inte  Ahmadinejads Islamic Republic.

Att påstå att de som stöder revolutionen också stöder Ahmadinejad är fel.

4. Sist men inte minst. Konferensen mot rasism i Genève i April 2009.

Här hade Ahmadinejad chansen att diskutera Israel och rasism med de Europeiska ledarna, här hade han kunnat få dem att lyssna. Istället får han dem att resa sig och gå ut. Att förneka omfattningen av förintelsen är inte acceptabelt. Europeiska ledarna gjorde rätt som gick ut. Tyvärr så tror jag att vinnarna i detta fall är Israel och dess politiker. De fick rejält med vatten på kvarnen när det gäller deras anti-semitanklagelser.

This entry was written by johanna, posted on juli 23, 2009 at 15:32, filed under Politik and tagged Ahmadinejad, Förtryck, Iran. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

OK att ogilla Ahmadinejad Del 1

Medge, du ville gärna gilla Ahmadinejad.

Vänsterintellektuell som du säkert är har du tappat förtroendet för Väst, för FN, för USA och för Europa.  8 Ã¥r med George W Bush som världsledare har vi sett hur USA gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng har brutit mot internationella lagar – de har invadert Irak utan FNs konsensus. Vi har sett hur USA gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng brutit mot människliga rättigheter – de har lÃ¥st in människor utan rättegÃ¥ng pÃ¥ Guantanamo basen i Cuba. Och vi har sett hur Israel har ockuperat land, vi har set hur Israel mördat tusentals oskyldiga människor.

Du står där, häpen, och bevittnar hur resten av Västvärden tystnar. Det tycks som att USA och Israel tillåts att bryta mot våra gemensamma lagar. Lagar du trodde på, lagar du trodde skulle leda till en rättvis värld. Europas tystnad gör dig vansinnig, du känner dig maktlös och du har tappar din tro på demokratin.

Det finns dock en man som vågar uppmärksamma det som det hyschas så mycket om, och denna man är Ahmadinejad. Du bevittnar skrämt men ändå med viss förtjusning hur han diskvalificerar USA, hur han säger saker som ingen annan vågar säga. Kanske såg du hans tal på Columbia University, och visst hörde du rykten som sa att han utspel om att utplåna Israel från kartan endast var en felöversättning.

Så kommer valet i Iran. Ahmadinejad vinner och Västvärlden skriker valfusk! Du läser konservativa tidningar som The Economist och The Times, tidningar som ilsket pekar ut Iran som landet utan demokrati. Samma tidningar som har varit, och är, knäpptysta om USA:s förtryck och övergrepp.

Den här Ahmadinejad, du vill liksom gilla honom. Du vill gilla honom för att de andra, USA och västvärldens alla ”demokratiseringslagar”, hatar honom.

Men jag har tänkt. Och jag har kommit fram till att det är okej att hata Ahmadinejad. Inte bara för att han förnekade förintelsen, vilken är en anledning i sig, utan det finns fler saker. Mer om detta i Del 2.

Summan av kardemumman är att vi kan trovärdigt bekämpa kolonialismen – ja kolonialismen, vi koloniserar fortfarande – och ändÃ¥ hata Ahmadinejad.

Bild på Ahmadinejad är hämtad hos Daniella

This entry was written by johanna, posted on juli 18, 2009 at 13:52, filed under Politik and tagged Ahmadinejad, Förtryck, FN, Iran, Israel, USA. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

nyhetsbrist

Trots att jag inte läst nyheterna på flera veckor har jag förstått att det pågår saker i Iran.
Hur bra representerar denna video situationen i Iran?
För våldsam?
För maskulin?

This entry was written by johanna, posted on juni 19, 2009 at 16:13, filed under Politik and tagged Iran, Revolution. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

obama och iran

Igår var jag på en mycket märklig föreläsning på School of Oriental and African Studies (SOAS) i London. Eller det var inte en föreläsning egentligen, utan snarare en så kallad publik diskussion.  En diskussion kring Obama och Iran. Två akademiker och en aktivist höll varsitt 15 minuterstal som skulle handla om hur Obama ska tackla Iran och den Iranska regeringen. Och efter detta skulle vi alla få diskutera kring ämnet. Lokalen var fullproppad, folk stod längs väggarna och satt på golvet, många verkar intresserade av ämnet.

Talen och talarna var väl inge vidare. De handlade inte sÃ¥ mycket om Obama. Snarare om den Amerikanska imperialismen, om hur mycket USA har förstört i världen – nu senast i Irak. Och hur USA och Västvärldens ”fredsmetoder” (vÃ¥ld och sanktioner) stjälper snarare än hjälper. Vilket ioförsig är intressant att diskutera, jag hÃ¥ller ju ofta med dessa progressiva röster. Tyvärr uppfattade jag inte sÃ¥ mycket mer av talen pÃ¥ grund av följande incident.

Efter tio minuter, dÃ¥ den första talaren blev introducerad av en av organisatörerna till denna diskussion – en Iransk kvinna akademiker och aktivist, ställer sig en man upp i publiken och pekar pÃ¥ den Iranska kvinnan och skriker ”They don’t know who you are, but I know and I’m gona tell them your funkin Iranian aristrocat.”

Fler börjar skrika. Tumult och oordning. Som slutligen lugnar ner sig.

Men när talare nummer tvÃ¥, som har argumenterat mot sanktioner mot den Iranska regeringen, precis ska avsluta sitt tal börjar tumultet igen. En annan man ställer sig upp och sliter av sig sin tröja. Han visar en ärrad överkropp. ”You guys wanna talk about human rights” ropar han ”let’s talk about human rights. This is what the Iranian government did to me. ”

NÃ¥gon ropar ”What about South Africa? Stop supporting the bloody Iranian government”

En tredje man reser sig upp och börjar skrika och hutta med näven. Han blir efter ett tag nerbrottad av tre andra män och utdragen ur lokalen.

Talare nummer tre försöker börja. Då släcks plötsligt alla lampor. Ingen kan se något. Den överfulla lokalen känns plötsligt kompakt och obehaglig, folk skriker och jag vill ut. Lamporna tänds. Och släcks. Och tänds igen. Talar nummer tre börjar. Men då startar också en klass i afrikanska trummor i rummet bredvid. Så det är svårt att höra vad han säger.

(Public lectures på LSE är ju bara lite bättre och lite mer välorganiserade måste jag säga.)

Det märkligaste av allt var nog att jag på något sätt kände att jag befann mig mitt i en verklig politisk konflikt. Många gånger har jag diskuterat det ena och det andra, lyssnat på akademiker som har flera års forskningserfarenhet av det tredje och det fjärde. Men sällan, mycket sällan, har jag varit med om denna krock LIVE: Akademiker och deras teorier möter människor av kött och blod som varit utsatta för hemskheter och som skiter i akademikernas teorier. De skiter i Amerikas imperialism och postkolonialism.  Ty för dem är det verklighet, för oss är det politik.

Och tillsist, jag bestämde mig för att gå på denna publika diskussion för att jag ville lyssna på dessa aktivister som skulle hålla sina tal. Men vilka var de riktiga aktivisterna?

This entry was written by johanna, posted on april 28, 2009 at 22:00, filed under Aktivism, Politik and tagged Iran, Tortyr. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Det kallas ideologi?

Irans president Mahmoud Ahmadinejad kritiserade Israel idag på ett minst sagt obehagligt sätt.

Visst kan Israel liknas vid en apartheidstat, visst kan sionism liknas vid rasism eller ”xenophobia”.  Sionism är en väldigt exkluderande ideologi.

Jag gör det lilla jag kan för att visa mitt missnöje mot israels politik. Jag går på demonstrationer, jag lobbar hos politiker i Westminister och jag köper inte mat från Israel. Även fast jag är jättejättesugen på avokado avstår jag om den kommer från Israel.

Inte lika mycket kan sägas om Iran. Ärligt talat verkar han mest vara en rasistisk karriärist som inte riktigt har någon ideologi. Ett litet exempel: när Iran krigade mot Saddam passade det sig mycket bra att handla med Israel, och därmed bidra till Israels tillväxt. Irans stadsöverhuvud ogillar det mesta som har med Israel att göra, men landet välkomnar varmt, och köper mer än gärna vapen av Israel, när det tjänar Irans egna syften.

Illustration: Steve Bell, The Guardian (2009/04/21)

This entry was written by johanna, posted on april 21, 2009 at 21:39, filed under Politik and tagged FN, Iran, Racism, Sionism. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

Starka Kvinnor

Vilken styrka, och vilken kraft. Har aldrig sett liknande.

Men vad hände sen?

Varför tystnade alla dessa röster?

This entry was written by johanna, posted on mars 12, 2009 at 15:41, filed under Aktivism, Feminism, Politik and tagged Feminism, Iran, Revolution. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.