Jag har precis lästa två artiklar på Newsmill: ”Svenskarna har också en hederskultur som förtrycker avvikare” (Porang Zahedi) och ”Vi kvinnor i niqab är inte förtryckta och vet vad vi gör”(Leila Mahmoud & Aliya Khalifa).

Den förra artikeln argumenterar att svenskar förtrycker homofober på samma sätt som muslimer förtrycker homosexuella. Homosexualitet likställs med incest, och med hänvisning till Islam argumenterar författaren att detta är synd. Den senare artikeln är skriven av två niqabbärande kvinnor och argumenterar att kvinnor i niqab inte är förtryckta. Också här hänvisar författarna till Islam och påstår att bära slöja (hijab) är ett krav inom Islam.

Det finns massor att invända mot det två newsmillartiklarna, framförallt mot Zahedis inte så genomtänkta argument, men jag tänkte först och främst fundera över hur artikelförfattarna väljer att definiera Islam och muslimer. De verkar så bestämt veta vad som är rätt och vad som är fel inom Islam. Jag tror inte att det är så enkelt.

Författarna till båda artiklarna beskriver sin syn på Islam som en absolut sanning, men egentligen talar de bara om en av många tolkningar av Islam. De påstår att en rätt så snäv och fundamentalistisk tolkning av Islam är den absolut rätta. Mahmoud & Khalifa skriver tillexempel att ”i ren islamisk lära är det obligatoriskt för den muslimska kvinnan att täcka hela sin kropp i en så kallad hijab (en täckande klädsel) […]Bärandet av hijab är någonting alla lärda inom islam är ense om.” Zahedi skriver att ”muslimer fördömer homosexualitet och incest av samma anledning, nämligen att de är synder, det vill säga hos Gud förhatliga gärningar.” Han påstår vidare att polygyni är en ”muslimsk rättighet”.

Jag vill påstå att detta inte är Islam i någon absolut form. Detta är tolkningar av Islam. Och det finns lärda muslimer som hävdar annorlunda, som tolkar annorlunda. En av flera lärda muslimska ledare som säger att slöja inte är obligatoriskt inom Islam är Soheib Bencheikh. Soheib Bencheikh är en religiös ledare, och således en lärd man får man lov att säga. Han har studerat Islam i många år på det prestigefyllda universitetet Al-Azhar University i Egypten. Mahmoud & Khalifa påstående att ”bärandet av hijab är någonting alla lärda inom islam är ense om” är alltså inte korrekt.

I många länder i Västafrika är majoritetsbefolkningen muslimer, men de flesta av dessa västafrikaner bär inte hijab eller niqab. Ska vi säga att miljoner människor i Västafrika lever fel och syndigt? Att de inte har klarat av att tolka Islam riktigt? Såklart vi inte kan säga så. I Västafrika dominerar en annan tolkning av Islam. Och vi kan varken säga att det är absolut rätt eller absolut fel, det är en tolkning.

Att synsätet pÃ¥ homosexualitet inom Islam endast är en tolkningsfrÃ¥ga är ganska självklart eftersom ordet homosexualitet (eller andra synonyma begrepp) inte nämns i de heliga skrifterna, varken i Koranen eller Hadith. Ofta när man diskuterar homosexualitet inom Islam hänvisar man till ”Historien om Lut”. Dock är inte alla överrens om att Historien om Lut handlar om homosexuella, vissa menar att det handlar om tillexempel pedofili.  Zahedi argumenterar att Islam är emot homosexualitet genom att citera följande ur Koranen: ”Ni gÃ¥r, upptända av lust, till män i stället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för lÃ¥ngt!” (7:81). Jag läser detta citat om och om igen. Jag är inte övertygad om att detta innebär att homosexualitet bör förbjudas, eller att homosexualitet är en synd. Är ni? (Dessutom, ska man läsa Koranen ska man helst läsa den pÃ¥ arabiska, de handlar om översättning, etc.)

Återigen tillåts fundamentalistiska muslimer uttala sig som representanter för Islam, fast att inte alls alla håller med dem i deras konservativa tolkningar. De pratar om muslimer som om de vore en homogen grupp där alla tycker lika. Som om att vara muslim betyder att man är homofob och för slöja. Så är det inte. Så är det inte. Det tåls att sägas igen: Så är det inte.

Religionsfundamentalism

Även i Sverige tycks religionsfundamentalism få fäste. Religiösa grupper inom alla stora religioner tar allt mer politiskt makt, och försöker tvinga på sina åsikter på andra människor hur man ska leva ett rättfärdigt liv. I Sverige debatterar vi mer än gärna Islam. Alltid Islam. Nu senast en rektor på Åsö vuxengymnasium i Tensta som inte vill att studentskan Alia Khalifa ska bära niqab i skolan. Debatten är genast igång igen.

Vi likställer ofta religionsfundamentalism med en extrem form av Islam, men fundamentalister finns inom alla stora religioner. Demirbag-Sten skev nyligen i en omdebatterad artikel att ”kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där islamister flyttat fram sina positioner” (DN 24 september 2009). Här skulle jag vilja byta ut ordet ”islamister” till det mer breda begreppet ”religiösa fundamentalister”. Kan det vara så att kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend där religiösa fundamentalister flyttat fram sina positioner?

Fundamentalister visar sin makt genom att kontrollera kvinnokroppar, sexualitet, och relationer mellan kvinnor och män (detta har analyserats förut). Ty det handlar om att skapa en identitet. För det är först då, när människor känner sig hemma i en viss identitet, som de går att styra. Kvinnokroppar, sexualitet och relationer mellan män och kvinnor kontrollers på många olika sätt i olika samhällen.  Demirbag-Sten säger att ”Burkan är ett av de mest bisarra uttrycken för den vilja till kontroll över kvinnans sexualitet och reproduktion som är central för de stora religionerna”. Jag håller nog med henne.

Så, kan något så oskyldigt som klädkoder vara ett exempel på ett varningstecken på ökad fundamentalism? En människorättsaktivist från Kanada som jag pratat med verkar tycka det. Hon berättar att i Kanada år 2004 -2005 diskuterades det på allvar, bland toppolitiker, om Sharialagar skulle införas. Kanada var faktiskt väldigt väldigt nära att införa Sharialagar. Lite bakgrundsfakta: Flera år tidigare hade höjda röster krävt att religiösa klädkoder måste accepterar i den offentliga sfären. Jamen det är väl inte så farligt. Sen krävde man att det skulle vara speciella tider på gymmet, eller i basängen, då bara kvinnor fick vara där. Ja, men det är väl inte heller så farligt? Sen att kvinnor bara skulle bli undersökta av kvinnliga läkare. Sen att kvinnliga poliser inte skulle få åka hem till religiösa familjer där det var stökigt av någon anledning, bara män skulle få göra hembesök. Här någonstans började det bli lite jobbigt, och folk började försiktigt säga ifrån. Men det var redan för sent. Fundamentalismen hade redan tagit sig in i denna politiska toppen. I en rapport publicerad i december 2004, rekommenderar regeringsledamoten Marion Boyd regeringen i Ontario att införa Sharialagar. (Rapporten finns att ladda ner. För mer info läs FAQ.) Implementering av Sharialagar diskuterades alltså nyligen i Kanada. På allvar.

Ett kanske allvarligare varningstecken på religiös fundamentalism är höjda röster mot fri abort. I Sverige har vi religiösa fundamentalister på regeringsposition. Många Kristdemokrater har en hel del suspekta åsikter när det kommer till frågan om abort. Utåt är partiet för fri abort, men inom partiet verkar alla inte vara helt övertygade. Kristdemokraterna har diskuterat införandet av ett nytt abortregister där kvinnors personnummer framkommer. Med andra ord, KD försöker kontrollera kvinnors kroppar, kvinnors sexualitet. De försöker tvinga på sin bibliska övertygelse på andra, istället för att – som icke-fundamentalister – låta sin tro vara en privatsak. Om sisådär tjugo år kanske vi lär ut kreationismen istället för Darwins teorier i Svenska skolor. Precis som de gör i vissa stater USA. Det är väl inte helt omöjligt?

Tyvärr finns det ingen term att använda för fundamentalism inom kristendomen. Jag har sett att folk (inklusive Demirbag-Sten) använder begreppet ”islamister” för att benämna fundamentalister inom Islam. Kanske kan vi kalla vissa KD:are och andra kristna fundamentalister för ”kristendomister”? Men lÃ¥ter det verkligen lika läskigt som ”islamister”?

Tillbaka till klädkoder. Jag tänker ofta: ”Hur farligt kan det vara? Ett stycke tyg, vem skadar det egentligen?” Men tittar vi pÃ¥ fenomenet pÃ¥ samhällsnivÃ¥ istället för individnivÃ¥, ja dÃ¥ känns det lite läskigare. Jag vill leva i ett samhälle där religion är en privatsak. Ingen ska, utifrÃ¥n religiösa motiv, fÃ¥ styra och ställa hur folk ska bete sig. Men det är fakta, världen har blivit allt mer religiös det 20 senaste Ã¥ren. Fundamentalimen växer. Och vi, samhället, tillÃ¥ter detta genom att vi lÃ¥ter en grupp självutnämnda ledare, alltid män, fÃ¥ tala för en hel grupp. Vi lyssnar sällan pÃ¥ kvinnor. Framför allt inte om dessa kvinnor inte hÃ¥ller med de självutnämnda manliga ledarna. Svenska patriarkatet i ett nötskal.

Sist men inte minst, och med en tanke till paragrafen ovan: Jag häpnas över vissa kommentatörer i en hel del bloggar angående Demirbag-Sten senaste artikel i DN. Skulle man kasta sån skit på en person om personen vore man? Nope. Det vet vi att man inte gör. Män bemöts med sakargument, kvinnor bemöts med skit. (Jag håller absolut inte med om allt Demirbag-Sten skriver, men jag är tillräkligt begåvad att hitta bra motargument.)

Får Väst tala för Öst?

Eller, något som jag tycker är mer intressant, får västerländska kvinnor tala för muslimska kvinnor? Får västerländska kvinnor representera muslimska kvinnor?

Detta är en viktig fråga, speciellt i ljuset av ökad religiös fundamentalism (inte bara muslimsk sådan, utan även kristen och judisk och alla möjliga religioner), och tysta vita feminister.

Lite bakgrundsfakta. Vi har kolonialiseringen. Vi, Västvärlden, var länge ute i världen med vapen och våld. Vi styrde och ställde och bestämde. Tills revolutionen kom, och med den independence day. Fysiskt drog vi oss tillbaka. Vi la ner våra vapen och erkände allas lika värde. Men våra idéer lät vi stanna. Vi visste minsann vad som var rätt och fel, vad som var gott och ont. Vi koloniserade fortfarande, inte med vapen och våld, men vi tvingade på andra våra idéer, våra värderingar. Vi vita västerländska feminister såg oss som frigjorda. Och vi såg vårt största uppdrag att rädda våra systrar i Öst. Våra muslimska systrar. Vi såg dem som offer. Handlingsförlamade offer. Med all välmening, men vi var färgade av det rasistiska västerländska samhället.

Tills Öst slog bakut. De handlingsförlamade offren slog bakut. Edward Said skrev boken Orientalism som fick enorm uppmärksamhet, och Gayatri Spivak skrev Can the subaltern speak?. Bland annat.

Väst fick sin läxa. Låt muslimska kvinnor tala för sig själva. Låt muslimska kvinnor bestämma själva vad de vill ha och inte ha. Vad vet jag hur det är att växa upp i Afghanistan? Inte mycket. Nej, men då kanske jag ska hålla käften.

Men hur tysta ska vi västerländska feminister vara? Kan vi överhuvudtaget bidra med något angående muslimska kvinnors rättigheter? För att svara på denna fråga borde vi väl först reda ut vad en västerlänsk kvinna är för något. En kvinna som föds i USA av Afghanska föräldrar, är hon västerländsk? Har hon mer rätt att uttala sig om Afghanska kvinnor än till exempel en blåögd svenska som har bott flera år i Afghanistan och skrivit sin doktorsavhandlig om Afghanistan? En påläst amerikanska som pluggat genusvetenskap och multikulturalism, har hon mindre rätt att uttala sig om muslimska kvinnors rättigheter än till exempel en muslimisk läkare i Danmark? Bara för att ge några exempel.

Sally Armstrong är ursprungligen frÃ¥n Kanada, men har bott i Afghanistan i mÃ¥nga Ã¥r nu. Hon är en Amnesty International Human Rights Award winner. Och hon har nyligen publicerat en bok om kvinnor i Afghanistan: Bitter Roots, Tender Shoots: The Uncertain Fate of Afghanistan’s Women. Klart man ska fÃ¥r kritisera denna bok. Men jag tycker att det är trist när kritiken liksom blir ”hon är frÃ¥n väst vad vet hon”. Och jag tycker det är konstigt när sÃ¥dan kritik framförs av muslimer i väst som inte ens är frÃ¥n Afghanistan. Varför har dessa muslimska men icke-afghanska kvinnor företräde att tala för Afghanska kvinnor framför nÃ¥gon som Sally Armstrong? Jag hänger inte med.

Vi västerländska feminister har varit tysta länge nu. Och jag känner många muslimska feminister som känner sig svikna. Faktiskt. De undrar varför vi inte explicit stödjer dem i deras kamp för rättigheter. Vår tystnad resulterar i ett implicit stöd till fundamentalismen. Vi progressiva kvinnor ställer oss på samma sida som de mest extrema konservativa krafter. Hur kommer det sig?

Dessutom, kanske kan ett utanförperspektiv bidra med något nytt, något värdefullt? Vi i väst ska inte bestämma, vi ska inte säga vad som är rätt och fel, men jag tror vi kan bidra. Om vi blir inbjudna till dialog. Jag tror, och jag har en genomtänkt argument för detta påstående, men jag vet inte säkert.

Vad säger ni?

En dag som denna vill jag visa en kortfilm. En kortfilm om kvinnor som kämpar mot extremism. Först ut är Hadiya, en ung kvinna i London som under tio år var involverad i organisationen Hizb ut-Tahrir. Hizb ut-Tahrir vill ha en enad och transnationell muslimsk stat, där muslimska lagar ska styra. Målet är att denna stat ska inkludera hela världen. Hadiya berättar varör hon gick med, och varför hon lämnade.

Andra delen av filmen följer kampen för fred i Nordirland, ett land som har varit utsatt för extremism och våld under flera årtionden. Protestanter mot Katoliker i ett segregerat samhälle. Söndagen 30 Januari 1972 sköts 13 demonstranter, alla katoliker, ihjäl av brittisk militär. Något som är svårt att glömma. Anne Carr kämpar för fred. Hon berättar hur hon har blivit utsatt för extremism i sitt privatliv och hur hon i dag bekämpar detta.

Tredje delen handlar om Beatriz Abril Alegre. Hon förlorade sin 19-åriga bror i terrorattackerna i Madrid 2004. Terrorattacker  som tog 191 liv. Hon kämpar mot Islamofobi. Hon kräver rättvisa och fred, inte hämnd.

Hur som helst, artikelförfattaren - Rahila Gupta – pratar om burkan och dess symboliska värde, och vad burkan innebär för kvinnor i andra delar av världen. Hon tycker inte att ett förbud är en bra väg att gÃ¥, men hon frÃ¥gar sig varför muslimska kvinnor väljer att bära detta plagg.

Ungefär såhär resonerar hon:

I andra delar av världen tvingas dina muslimska systrar att bära sjal (notera att hon pratar inte bara om burkan utan om alla huvudbonader muslimska kvinnor bär). Bär de inte sjalen riskerar de att bli mördade, stenade, misshandlade. Det droppar blod frÃ¥n sjalen. Jag vet att du min vän frivilligt väljer att bära detta plagg, men varför? Genom att välja detta förminskar du implicit dina systrars kamp mot detta plagg. Tänk pÃ¥ hur mÃ¥nga kvinnor som har offrat sina liv för kampen att slippa att bära sjal, för att fÃ¥ valfrihet. Visa lite solidaritet nu. Det är dags att vi kvinnor prioriterar vÃ¥r ”gender identy” framför ”religious identity” eller ”comunity identity”.

Och jag håller med henne. Hade jag varit muslim hade jag nog inte burit sjal just av ovanstående anledning: att kvinnor i andra delar av världen har offrat och offrar fortfarande sina liv för att slippa dessa påtvingade klädesplagg. Dessutom tycker jag inte om sjalens symbolik: varför ska jag täcka mig för att män inte kan kontrollera sig?

Men lätt för mig att säga, jag är ju inte muslim. Så jag undrar, kan samma resonemang tillämpas på något av alla de val som jag gör?

Inte bära vitt på mitt bröllop har jag ju tänkt på förut. Men mer då?

Foto från the Photo Essay "Iraqi Women: Looking Beyond the Veil" http://www.iwpr.net/?p=icr&s=f&o=351778&apc_state=henpicr200811

Och apropå s uttalande om att förbjuda burka på allmänna platser i Frankrike.

Jag tycker att exakt samma ord och meningar har olika betydelse beroende på vem det är som säger det.

Häromdagen kläckte min chef ut sig (ni vet hon med så starka åsikter om saker och ting) att kvinnor som går omkring i burka i Frankrike eller Sverige eller where ever kan åka hem till Afghanistan, eller var de nu kommer ifrån, om de nu är så fästa vid sitt idiotiska klädesplagg. (Sarkozys uttalande kom några dagar senare som ett brev på posten.)

Min chef säger: ”Att täcka hÃ¥ret kan jag förstÃ¥ – jag gillar det inte men jag kan förstÃ¥ det – men att hÃ¥lla pÃ¥ och täcka hela ansiktet, vad i hela friden är det för fasoner? (Jag förstÃ¥r väl vad hon menar, men jag som kanske är lite mer reflekterande tycker att det hela är lite mer komplex än sÃ¥.)

Hon säger ocksÃ¥ att hon tycker att ”slöjförbudet” i skolor i Frankrike är en mycket bra idé.

Jag frågar om hon inte tror att förbud som dessa får kontraproduktiv effekt då de presenteras och klubbas igenom av vita medelklasmän.

Hon slÃ¥r ut med armarna: ”Jag är ingen vit medelklass man, jag är svart, kvinna och muslim.”

Jag slÃ¥r ut med armarna: ”Du ja, men Europa styrs av vita medelklassmän, och en och annan vit kvinna. Och det är de som bestämmer. Och vad du just sa har inte ha samma innebörd om jag säger det eller om Sarkozy säger det.

Jag tillhör en generation, eller en skola, som har läst och blivit lite småfrälst i Judit Butler. Och vi tänker att samma handlig, ja till och med samma ord, kan ha olika innebörd och betydelse i olika kontexter. För att ta det klassiska exemplet: tänker er handlingen att tända eld på ett kors i någons trädgård, det är ett brott. Men visst är det ett annorlunda (värre) brott att tända eld på ett kors i en svart familjs trädgård jämfört med en vit familjs trädgård. Med hela Ku Klux Klan historien betyder ett bränt kors i en svart familjs trädgård hets mot folkgrupp och rasism. Ett bränt kors i en vit familjs trädgård betyder inte det, i denna kontext är det bara lite allmänt creepy. Alltså samma handlig får olika betydelse beroende på historia, beroende på kontext.

Jag drar detta vidare till att kritisera kulturer, religioner, beteenden etc. Vi kan inte kritisera kulturer, religioner, etc. på samma sätt oberoende av om vi står innanför eller utanför religionen eller kulturen eller vad det nu är vi vill kritisera.

Att inse detta, och hitta nya och annorlunda begrepp och vägar att kritisera religioner och traditioner, är vikigt för oss vita feminister för att tydligt separera oss från allt som luktar främlingsfientlighet. För vi är inte främlingsfientliga, och vi vill inte ha något med dessa grupper att göra. Jag vill kunna kritisera vissa beteenden sagda härstamma från Islam, och jag vill kunna göra detta utan att för den sakens skull stå på samma sida som Sverige Demokraterna.

Det är lustigt att det är just de rasistiska partierna som högljut snackar om kvinnor rättigheter.

Fotot i detta inlägg, och andra fina foton, hittar du här.

Westminister, London. Här fattas många viktiga beslut. Foto stpiduko, flickr.com

I dag kan man läsa i Guardian (min favotidning som ni kanske har märkt) att den Brittiska regeringen vill klassificera muslimer i tvÃ¥ grupper: Extremister och icke-Extremister. Det är pÃ¥ förslag att de sÃ¥kallade muslimska extremisterna, pÃ¥ grund av att de inte delar ”Brittish values”, inte kommer vara berättigade nÃ¥got statligt stöd, sÃ¥som bidrag etc. Terrorbekämpning kallar man det. Jag häpnas. Det verkar inte finnas nÃ¥gon ände pÃ¥ den ökande kontrollen av vanliga människor i det brittiska samhället. Var är vi pÃ¥ väg?

För att bli klassad som extremist enligt detta nya förslag ska man:

• Försvara ett kalifat (religiöst politiskt system) i mÃ¥nga länder
• FöresprÃ¥ka Sharialagar
• Tro pÃ¥ Jihad, eller beväpnat motstÃ¥nd i nÃ¥gon del av världen. Detta inkluderar palestinskt beväpnat motstÃ¥nd mot den israeliska armen.
• Tro att Islam är emot homosexualitet, och att homosexualitet är emot Allah.
• Vara en av dem som inte fördömer dödandet av Brittiska soldater i Irak eller Afghanistan.

Huruvida man som muslim ska kryssa för alla dessa, eller enbart några få, för att klassas som extremist framgår inte av artikeln. Inte heller om det är någon gradskillnad i dessa olika punkter.

Jag tycker detta verkar helt absurt. Var ska jag börja?

Hur kan man vägra nÃ¥gon statligt stöd under dessa vaga kriterier? Till exempel, vad innebär det att försvara ett religiöst politiskt system? Och vad är egentligen ett religöst politiskt system? MÃ¥nga av vÃ¥ra ”västvärldslagar” är självklart influerade av religionen Kristendomen. I Irland är abort olagligt för att det bryter mot kyrkans lagar. Försvarar man detta, är man pÃ¥ väg att bli klassificerad som extremist dÃ¥? Är man dessutom kristen homofob, vilket en hel del kristna är, dÃ¥ mÃ¥ste det ju innebära att man är och snuddar vi extremisttiteln, vilket innebär att man inte förtjänar bidrag. Tycker man dessutom att USA gjorde rätt i att kriga sönder Irak och Afghanistan, ja dÃ¥ mÃ¥ste man vara riktigt illa ute när det gäller ens framtida hjälp frÃ¥n staten.

Politikerna i Holland jublar säkert, efter den där horribla händelsen som inträffade för några dagar sen visar nu England att de är back on track.

Om ni är intresserad av att läsa en artikel som diskuterar religioners inflytande i lagsystem runt om i världen läs Abdullahi Ahmed An-Na’im Secularism From an Islamic Perspective: Theroretical reflections on the realities of Islamic societies in the 21st century. Jag vet var den kan hittas!