kroppar & ideal

Ibland läser jag Time Magazine. En gång i veckan får jag hem nyheter om vad män tycker och tänker om världen, och vad de tänker och tycker om andra män. Jag får veta hur bra män är när det kommer till olika viktiga grejer, som att motverka miljöförstöring och jobba mot en bättre och fredligare värld. De allra bästa männen är amerikanare. God bless America. (Ibland är dessa analyser faktiskt bra. Därför fortsätter jag läsa.) En gång i kvartalet kommer det två tidningar från Time, dels det vanliga numret och dels en bilaga för mig. En bilaga för kvinnor. En bilaga om dyra handväskor och senaste sminket. Ibland kan man läsa en intervju med en kvinna som har gjort karriär. Ja det finns faktiskt sådana kvinnor, även om de inte är så intressanta att de platsar i den riktiga tidningen.

På första sidan till denna bilaga för kvinnor står en halvnaken docka och tittar in i kameran med slö blick. Nej jag menar kvinna, en halvnaken kvinna. Tyger av siden blåser kring henne och täcker bröst och underliv. En kvinna är det. Jag tittar lite noggrannare, eller är det en docka? Kvinna, docka, kvinna, docka? Jag undrar. Samhället svarar: kvinna eller docka vem bryr sig. Same, same, different name.

Nakna figurer som ska föreställa kvinnor finns överallt. Jag står och väntar på bussen. Jag läser Metro. Jag promenerar till jobbet. Jag går till snabbköpet, till pubben, till klubben. Kan inte undivka dessa bilder. De tvingas på mig.

Låt statistiken tala: Varje vecka utsätts jag och andra tjejer (och killar för den delen) oundvikligen för runt 5000 bilder av photoshopade kvinnokroppar. Vi ser på dessa fejkkvinnor och vi tror att det är så vi ska se ut. Det är så vi ska se ut, annars är det något fel på oss. Annars måste vi ändra oss. Men att försöka se ut som en plastdocka är omöjligt, vi är ju gjorda av kött och blod. Trots det försöker vi, om och om igen. Vi bara bantar, gör en och annan skönhetsoperation, köper mer och mer smink och ständigt nya kläder. Hela tiden nya utmaningar. Större och större krav. Visste ni att plastkirurgin som växer snabbast just nu är unga flickor som opererar sitt underliv? Tydligen ska man se ut på ett visst sätt mellan benen. Sjukt. Och sjukare kommer det bli.

Vissa kallar detta för kulturellt våld riktat mot kvinnor. I boken Bodies diskuterar Susie Orbach ideal och den sjuka syn vi har på kvinnokroppar i vårt samhälle idag. Hon talar om våld mot kvinnor. Det är våld mot kvinnor ty dessa ideal får tjejer att förstöra sina kroppar. Och sina själar. Majoriteten av alla kvinnor går ständigt omkring och tänker på vikt och kost och utseende. Vem är snyggast i rummet? Är jag tillräkligt snygg? Förtjänar jag att leva?

En killkompis påpekar att även killar har dessa krav på sig: ”Kolla reklamfilmer, alla killar har ju muskulösa kroppar och minimalt med fett. Tiden då man bara kunde dricka öl och spela biljard är förbi.” Jag håller med honom, kraven på killars utseende ökar också. Men killar kan åtminstone ta upp en tidning som Time Magazine – eller vilken nyhetstidning som helst för den delen – och förstå att som kille kan man vara både ful och bra. Men kan man som tjej vara ful och bra på samma gång? Jag är tveksam.

Så hur ska vi ändra på detta? Hur ska vi ta tillbaka våra kroppar?

This entry was written by johanna, posted on oktober 21, 2009 at 22:06, filed under Feminism and tagged Feminism, Ideal, Kvinnokroppen, Susie Orbach. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.

makt och kvinnor

Aceh Provinsen i Indonesien

Religionsfundamentalism är på framfart. Extremt välorganiserade sveper de över världen och lämnar trasiga kvinnokroppar efter sig. Ursäktar sig i termer av ”kultur” och ”religion”, men egentligen handlar det om makt. Att demonstrera sin makt i en patriarkal kontext.

En kvinna i Sudan riskerar piskstraff för att hon bär byxor. En kvinna i Malaysia riskerar att bli pryglad för att hon dricker alkohol. Och nu senast i Indonesien: Kanske har det undgått en och annan att i Aceh – en provins in nordvästra Indonesien – har man implementerat vissa så kallade Sharialagar. Om ca 25 dagar kommer kvinnor (och män) bli stenade till döds om de har sex utanför äktenskapet. Homosexuella kommer inte att överleva i Aceh. Året är 2009.

I konflikter i patriarkala samhällen (det vill säga alla samhällen i hela världen) visar man sin makt, sitt övertag, genom att kontrollera kvinnokroppen. Till exempel: När fundamentalister blev starka i Somalia stenade de en flicka till döds och spred budskapet över världen: Se på oss, vi är starka. Detta är bara ett exempel av många.

Aceh har varit i konflikt i åratal. Separatister har velat ha ett självständigt Aceh, styrt av det de kallar religiösa lagar. Rebeller har härjat i djungeln, skapat oroligheter och terroriserat folket. Detta har inte sett bra ut för Indonesien, internationellt sett. Pappa FN har uppmanat Indonesien att ta itu med problemet. Annars får de inte vara med och leka.

År 2001 lät makteliten i Jakarta, Indonesien, Aceh införa en moderat typ av Sharialagar. För att tysta rebellerna. För att få lite vila, för att få lite fred, för att vinna nästa val. Sedan dess har fundamentalisterna vuxit sig starkare och starkare. Idag visar de sin styrka genom att införa ett urval av Sharialagar, vilka innebär hårda kontroller av kvinnors kroppar. Stening. (Att Sharialagar också förbjuder korruption har man liksom glömt bort i Aceh, ty sin makt visar de inte genom att förbjuda korruption utan genom att förtrycka kvinnor). Och ingen kan göra något åt det, Indonesien har tappat kontrollen över Aceh. Plötsligt insåg man: Shit, Aceh är bortom vår kontroll, vad hände? Och vad gör vi nu?

Precis på samma sätt förlorade regeringen i Pakistan kontrollen över Swat Valley.  Rebellerna fick som de ville i utbyte mot en stunds vapenvila. Flickskolor i Swat Valley stängdes. Kvinnor tvingades stanna inomhus.

Detta är inte kultur. Det är definitivt inte religion. Det är maktbegär. Det är patriarkat (ja jag använder fortfarande detta uttryck – patriarkat – ty jag tycker att det passa bra i denna kontext. Kom gärna med nåt annat förslag om ni har!)

Våld mot kvinnor får aldrig ursäktas i termer av ”religion” eller ”kultur”. Av massa anledningar. En anledning är det jag just försökt förklara.

This entry was written by johanna, posted on september 21, 2009 at 22:00, filed under Feminism, Politik and tagged Förtryck, Fundamentalism, Indonesien, Kvinnokroppen, Makt, Sharialagar. Leave a comment or view the discussion at the permalink and follow any comments with the RSS feed for this post.