Får Väst tala för Öst?

Eller, något som jag tycker är mer intressant, får västerländska kvinnor tala för muslimska kvinnor? Får västerländska kvinnor representera muslimska kvinnor?

Detta är en viktig fråga, speciellt i ljuset av ökad religiös fundamentalism (inte bara muslimsk sådan, utan även kristen och judisk och alla möjliga religioner), och tysta vita feminister.

Lite bakgrundsfakta. Vi har kolonialiseringen. Vi, Västvärlden, var länge ute i världen med vapen och våld. Vi styrde och ställde och bestämde. Tills revolutionen kom, och med den independence day. Fysiskt drog vi oss tillbaka. Vi la ner våra vapen och erkände allas lika värde. Men våra idéer lät vi stanna. Vi visste minsann vad som var rätt och fel, vad som var gott och ont. Vi koloniserade fortfarande, inte med vapen och våld, men vi tvingade på andra våra idéer, våra värderingar. Vi vita västerländska feminister såg oss som frigjorda. Och vi såg vårt största uppdrag att rädda våra systrar i Öst. Våra muslimska systrar. Vi såg dem som offer. Handlingsförlamade offer. Med all välmening, men vi var färgade av det rasistiska västerländska samhället.

Tills Öst slog bakut. De handlingsförlamade offren slog bakut. Edward Said skrev boken Orientalism som fick enorm uppmärksamhet, och Gayatri Spivak skrev Can the subaltern speak?. Bland annat.

Väst fick sin läxa. Låt muslimska kvinnor tala för sig själva. Låt muslimska kvinnor bestämma själva vad de vill ha och inte ha. Vad vet jag hur det är att växa upp i Afghanistan? Inte mycket. Nej, men då kanske jag ska hålla käften.

Men hur tysta ska vi västerländska feminister vara? Kan vi överhuvudtaget bidra med något angående muslimska kvinnors rättigheter? För att svara på denna fråga borde vi väl först reda ut vad en västerlänsk kvinna är för något. En kvinna som föds i USA av Afghanska föräldrar, är hon västerländsk? Har hon mer rätt att uttala sig om Afghanska kvinnor än till exempel en blåögd svenska som har bott flera år i Afghanistan och skrivit sin doktorsavhandlig om Afghanistan? En påläst amerikanska som pluggat genusvetenskap och multikulturalism, har hon mindre rätt att uttala sig om muslimska kvinnors rättigheter än till exempel en muslimisk läkare i Danmark? Bara för att ge några exempel.

Sally Armstrong är ursprungligen frÃ¥n Kanada, men har bott i Afghanistan i mÃ¥nga Ã¥r nu. Hon är en Amnesty International Human Rights Award winner. Och hon har nyligen publicerat en bok om kvinnor i Afghanistan: Bitter Roots, Tender Shoots: The Uncertain Fate of Afghanistan’s Women. Klart man ska fÃ¥r kritisera denna bok. Men jag tycker att det är trist när kritiken liksom blir ”hon är frÃ¥n väst vad vet hon”. Och jag tycker det är konstigt när sÃ¥dan kritik framförs av muslimer i väst som inte ens är frÃ¥n Afghanistan. Varför har dessa muslimska men icke-afghanska kvinnor företräde att tala för Afghanska kvinnor framför nÃ¥gon som Sally Armstrong? Jag hänger inte med.

Vi västerländska feminister har varit tysta länge nu. Och jag känner många muslimska feminister som känner sig svikna. Faktiskt. De undrar varför vi inte explicit stödjer dem i deras kamp för rättigheter. Vår tystnad resulterar i ett implicit stöd till fundamentalismen. Vi progressiva kvinnor ställer oss på samma sida som de mest extrema konservativa krafter. Hur kommer det sig?

Dessutom, kanske kan ett utanförperspektiv bidra med något nytt, något värdefullt? Vi i väst ska inte bestämma, vi ska inte säga vad som är rätt och fel, men jag tror vi kan bidra. Om vi blir inbjudna till dialog. Jag tror, och jag har en genomtänkt argument för detta påstående, men jag vet inte säkert.

Vad säger ni?